Den moderna idrotten växte fram under perioden från slutet av 1700-talet till mitten av 1800-talet. Om man anger perioden med revolutionsåren 1789 och 1848, blir det tydligt att idrotten är en del av det moderna projektet - en del av den industriella revolutionen och demokratins framväxt. Det bör alltså finnas en koppling mellan demokrati och kropp. Frågan är bara vilken?

Henning Eichberg tar sin utgångspunkt i dopingskandalen i cykelcirkusen Tour de France under förra sommaren. Tidigare skylldes dopingproblemen på öststaternas exploatering av medborgarna i kampen mellan de stora politiska systemen i öst och väst. Men polisrazziorna mot cykelstallen under Tour de France tyder på att doping även är intimt förknippad med kommersialiseringen av idrotten. Det finns en inre logik i tävlingsidrotten att resultaten ständigt måste bli bättre. Rekorden blir ett smörjmedel.

MER SKRÄMMANDE för utvecklandet av nya rekord är enligt Eichberg möjligheten att använda genteknik. Men det kan också vara ett omvänt resonemang för att doping inte ska verka så skrämmande. Hur man än vrider på just det argumentet, förtydligar tanken på genetisk manipulation att det i bägge fallen handlar om att "förbättra" människan.

En av sportens myter är att dess resultat rör sig framåt, på samma sätt som man tänker om teknologin. Det är industrisamhällets linjära logik som gäller. Rekorden går aldrig upp eller ned, bara upp. Eftersom sportens grundläggande logik är resultattillväxt passar doping hotfullt väl in i bilden. Men det finns även en motverkande kraft i idrottens regelverk. Alla ska kunna idrotta på lika villkor. Är den förbjuden skaffar sig dopade idrottsutövare fördelar som bryter mot likhetsprincipen. Det låter enkelt, men inte heller sportens regler är statiska. Det som är förbjudet idag kan mycket väl bli tillåtet i morgon. De gamla amatörreglerna inom den olympiska rörelsen från början av seklet går inte längre att känna igen. Eller tänk på den ekonomiska akrobatik som utvecklades för att Ingemar Stenmark skulle kunna fortsätta tävla som amatör med de regler som gällde i slutet av 70-talet.

DEMOKRATINS FRIHETSBEGREPP utnyttjas idag för att göra dopingen tillåten. Det är den enskilde idrottsutövarens ensak vad man vill göra med sin egen kropp. Argumentationen är densamma som nyliberaler använder i den politiska debatten. En variant av denna frihetsaspekt har fått spridning till ungdomsgrupper både inom och utanför idrottsarenorna. För tio år sedan använde 7 procent av manliga gymnasister i USA anabola steroider. Inte främst för sportresultatens skull utan av kosmetiska skäl.

Idag gäller ändå främst kontroller som ett medel att hålla dopingen borta från arenorna. Men som Eichberg skriver, dopingkontroller har den baksidan att samtidigt som de definierar vad som är förbjudet, definierar de vad som är tillåtet.

Ett vanligt sätt att analysera ett fenomen är att identifiera inneboende motsatsförhållanden, motpoler. Inom idrotten finns sådana spänningsfält mellan "kontroll och straff" å ena sidan och "fritt val" å andra sidan. Men Henning Eichberg menar att demokratins kropp rör sig i ett lite mer komplext spänningsfält. Istället för två poler finns tre. Den första av polerna är frihet till prestation, som öppnar vägen för marknadens utbud. Den andra är sundheten eller folkhälsan, som staten värnar om. Den tredje polen är självorganisering i gemenskap. Begreppen frihet, sundhet och gemenskap kan man enkelt associera till de klassiska demokratibegreppen frihet, jämlikhet och broderskap.

ANALYSEN KAN VARA LITTLANDE, men är den inte bara en lek med begrepp och ett kul grepp? Ove Korsgaard försöker fördjupa relationen mellan kropp och demokrati. Kropp har ofta använts som en metafor för samhället. Innan demokratin slog igenom var samhällskroppen ofta identisk med härskaren, kungen eller kejsaren, eller som den franske filosofen Claude Lefort uttryckte det: "en enhet, en identitet som kropp, som kommer till uttryck i kungens kropp."

Med den demokratiska revolutionen blir kroppen autonom. Den samhälleliga kroppen löses upp i människornas individuella kroppar. Ett uttryck för detta är upphävandet av slaveriet i Nordamerika. Så även om man talar om tankens frihet är det kroppens frihet som är en utgångspunkt för den. Men kroppen försvinner ur medvetandet, kanske beroende på att makten inte längre betraktas som en kropp.

KROPP OCH SAMHÄLLE har dock inte helt sopats undan från den politiska arenan. Alla totalitära ideologier försöker återskapa den stora kroppen. Tydligt märktes det i Hitlertyskland. Den enskilda kroppen blev åter en del av den stora kroppen, med stora massupptåg som medveten estetik för att understryka den ariska rasens rena samhällskropp. Då blir det också begripligt att Leni Riefenstahl fick fria händer att göra filmen om OS i Berlin 1936.

Henning Eichberg uppmärksammar platsens, rummets, idrottsarenans betydelse för kroppen inom leken och idrotten. All modern idrott som vuxit fram under industrialiseringens genombrott har någon anknytning till lek. Leken är idrottens moder. Både lek och idrott rymmer glädje och prestation, men på olika sätt. Berättelserna om idrottsliga lekar under tiden före sportens genombrott är många. Henning Eichberg ger följande kanske lite udda exempel:

" I Lørslev var det så, att ungdomarna tidigt på den andra eller tredje påskdagen träffades på kyrkogården för att spela boll. Deltagarna delades upp i två lag och varje lag hade mål i varsin ände av kyrkogården. Spelet liknade mest långboll. Blev bollen kastad utanför kyrkogårdsdiket, skulle det betalas böter som förtärdes under eftermiddagen".
(återberättat av en gammal bonde i Mors 1913)

MÅNGA RYSER IDAG inför tanken att använda en gravplats på detta sätt. Men då var tanken inte helt främmande att de döda i någon mån var närvarande bland de levande. Leken äger inte rum på en plats som är tillägnad en enda verksamhet, som är typisk för en idrottsarena. Leken sätter inga gränser mellan levande och döda, mellan gravplats och lekplats. Varken gravplatsen eller gravdiket är standardiserat och det skulle inte tillföra något till leken. Lekens rum är inte främst ett prestationsrum utan ett psykiskt rum.

Vid Gerlev Idrætshøjskole drivs ett projekt för att studera gamla lekars innehåll och funktion. Det är en förlängning av ett tidigare proejkt som kallas Idrætshistorisk Værksted. Kanske är detta projekt ett stickspår i idrottshistorien? Eller är det ett tecken på att idrotten närmar sig leken på bekostnad av prestationsinriktningen? På Gerlev tror man att projektet kan ge små och lokala idrottsföreningar inspiration till en breddad verksamhet, med större möjligheter att engagera hela familjer.

Kanske är det inte så konstigt om kroppen osynliggjorts i det moderna projektet. Det finns ett samband mellan individualiseringen av kroppen och disciplineringen. Bägge fenomenen smälter samman i självkontrollen. I boken tas linggymnastiken fram som ett tidigt och nästan perfekt panoptiskt projekt direkt på kroppen. Därifrån är inte steget långt till samhällsfilosofen Foucaults analys av den moderna disciplineringen. Kroppsligheten har inte försvunnit med demokratins genombrott, den har snarare stärkts, men samtidigt också omformats.

FUNDAMENTALISTISKA strömningar kan tyckas vara aparta. Men som en reaktion mot tvivel och oro inför framtiden blir den begriplig. En återgång till det gamla och invanda är säkert attraktivt för det stora flertal som känner sig frånsprungna av en liten elit i samhället. Enligt Henning Eichberg är det därför avgörande för demokratin hur vi handskas med tvivlet:

"Där sport och gymnastik genom etablerandet av regler försöker avskaffa tvivel, håller leken fast vid tvivlet. Lekens regler är nämligen mångsidiga och situationsberoende, och de skiftar. Det hör till leken att man gör fel".

Positionerna är inte helt enkla att illustrera. Tävlingsidrotten kan kanske rymma både fundamentalism och extrem kroppsmanipulation. Fundamentalisterna skulle i så fall ingå i allisans med sina fiender. Kroppens väg till demokrati går med andra ord kanske genom leken? I så fall ser det inte helt hopplöst ut. Inline och skateboard är några exempel på att ungdomars idrott närmar sig leken.

text: CHRISTER WIGERFELT
21.4.1999