Konst som tilltalar etablissemanget berättar mycket om samhället. Men den är också tillrättalagd och kan dölja intressanta aspekter. Bilder som rör sig i medvetandets utmarker eller tabuns mörklagda garderober har också något intressant att berätta. Men då stryker konsten inte längre medhårs. Vi blir upprörda utan att veta varför. Folke Edwards vet. Han ger oss några exempel från den egna erfarenhetssamlingen.

Egentligen är jag fel person att intervjua Folke Edwards. Ämnet är konst och själv minns jag inga besök på konstgallerier eller konstmuseer innan jag kom till Lund som ung student 1968. Men då var tidningarna fyllda med artiklar om den skandalomsusade konsthallen där Folke Edwards var intendent. Snart stod jag i kön och tummade på inträdesavgiften.

För Folke Edwards blev händelseutvecklingen också oväntad. Världen inom konsten tycktes vara välbekant. Ett fritt intellektuellt förhållningssätt till konsten utvecklade han som redaktör för tidskriften Paletten (1957-67) och som konstkritiker i Stockholms-Tidningen och Sydsvenska Dagbladet. Med den bakgrunden kan man tro att Folke Edwards behärskade konstscenen och hade nödvändiga insikter när han blev kallad att bli intendent för Lunds konsthall 1967.

- JAG TRODDE ATT DET VAR ENKELT att byta scen. Som redaktör visste jag att ståndpunkter som framförs i tidningen inte nödvändigtvis måste vara tidningens ståndpunkter. Jag trodde att detsamma gällde för konsthallarna.

I december 1967 började Folke Edwards sin tjänst som intendent på Lunds konsthall. Med utsikter om en relativt stillsam tillvaro bland den intellektuella aristokratin på den skånska slätten? Men historien ruvade på något annat. 1968 skulle komma att bli ett turbulent år.

- Jag ville öppna konsthallen för vad som skedde i tiden. Först ville jag göra en utställning om det otäcka och aggressiva med Lars Hillersberg från tidskriften Puss. På en av bilderna var Tage Erlander insvept i den amerikanska flaggan. I konsthallens styrelse satt politiker och socialdemokraten Torsten Andrén gillade inte tavlan. Det var valår och de hotade med ett ingrepp, men jag lyckades avvärja det.
- Nästa utställning - Underground - handlade om hippierörelsen. Affischen gjordes av Sture Johannesson. Jag insåg att den var utmanande eftersom bilden på en naken kvinna var erotiskt laddad, men jag förstod inte att det dessutom var en haschplanta inlagd i bilden.

Folke och Sture kom överens om att stå för en lika stor del av upplagan och tryckkostnaden för affischen. Sture lät publicera affischen innan utställningen öppnade och bilden hamnade framför ögonen på den moderate politikern i konsthallens politiska nämnd. Med hänvisning till en tidigare utställning på konsthallen om erotisk konst, fällde han följande kommentar: "Konsthallen eskalerar från sex till knark".

- DET BLEV ETT VISST RABALDER, kommenterar Folke Edwards. Så jag erbjöd mig att gå igenom utställningen tillsammans med den politiska nämnden. Jag erbjöd mig även att stoppa affischen och som komplement göra en utställning om knarkets sociala vådor.

Sture Johannesson levererade affischerna men nästa dag var de försvunna. I den laddade atmosfär som nu skapats blev Folke Edwards misstänkliggjord av en person i konsthallsnämnden. Men det visade sig senare att det var Sture Johannesson själv som hade låtit fönstret till konsthallen stå på glänt och under natten hade han helt enkelt stulit dem! Lunds konsthall skulle ju ändå inte ha dem.

- Utställningen stoppades av politikerna, uppmuntrade av tidningsartiklar om knarkets intåg i Sverige. Då sa jag upp mig. Sedan blev det en konstnärlig bojkott mot Lunds konsthall under ett halvår.

Vad var det som rörde upp sinnena med affischen? Enligt Folke Edwards var det två saker: dels en haschpipa och en cannabisplanta, dels en starkt erotisk naken kvinna. Sex och politik var laddat.

EN TURBULENT TID i Lunds konsthall var slut och året var 1968. Ironiskt nog kunde man några år senare köpa den berömda och fördömda affischen just på Lunds konsthall. Nu var laddningen bruten och affischen istället kult.

Folke Edwards flyttade till kulturhuset i Stockholm och än en gång skulle ett samarbete med Sture Johannesson skapa rabalder. I mitten av 70-talet var jakten på Baader-Meinhofgruppen, eller Röda arméfraktionen RAF, en följetong och Västtyskland införde yrkesförbud för vänstersinnade inom vissa yrkeskategorier.

Folke Edwards satsade på en utställning om denna "Berufsverbot". Sture Johannesson skulle hjälpa till med det visuella. Han gjorde en installation med en bild av Ulrike Meinhof, som var ideologen i RAF. Den inre kärnan i gruppen hade nyligen avlidit i fängelset under märkliga amständigheter. Vid porträttet lade han en bunt rosor. Han hade också lyckats komma över ett visitkort från tyska ambassaden, där han skrev: "En sista hälsning".

Utställningen blev körd in i magasinet efter 2-3 dagar.

- Motståndarna tyckte att utställningen blev något annat än vad som utlovats. Mitt argument är att i 90 procent av alla utställningar blir det större skillnad mellan vad man trodde att utställningen skulle bli och vad det sedan blir.

VAD ÄR EGENTLIGEN KONTROVERSIELL konst idag? Folke Edwards svävar på svaret. Ecce Homo, utställningen med Jesus bland homosexuella och andra "avvikare", har väckt het debatt bland gammelkristna i första hand.

- Annars är det tyvärr ingen laddning i sex längre.

- 1900-talskonst ur ett feministiskt perspektiv har varit laddat. Sigrid Hjertén fick ofta nedlåtande omdömen. Men hon var en större talang än sin mer berömde make Isaak Grünewald. Nyskapande kunde bara åstadkommas av män, ansågs det då.

När Folke Edwards ser på dagens aktuella utställningar är det fortfarande (trots allt) sex som har laddning. Pål Holländers utställning om pedofili är kanske den jämte Elisabeth Olssons bildserie om de tio budorden, Ecce Homo, det som märks mest idag. Ett mer tidlöst men tydligen ständigt lika laddat tema är Israels palestinapolitik.

- Jag har personligen varit inblandad i ett par utställningar som är kritiska till Israels palestinapolitik. Kritik mot dessa har då framförts av judar i Sverige. Det är mycket allvarligt eftersom en "lyckad" aktion från deras sida skulle kunna bädda för dold antisemitism.

- Första gången var runt 1978 när vi skulle göra en tillbakablick på 1968 på kulturhuset i Stockholm. Några skärmar med ett hundratal bilder från tidskriften Puss var med. Tre av bilderna var kritiska mot premiärministern Golda Meir. Jag blev uppringd av en person från judiska församlingen. Han hotade med att något obehagligt skulle hända mig om jag inte tog bort de bilderna. Bilderna försvann också, men inte på grund av mig. Jag gissar att det var han som ringde som ordnade med det.

EFTER NÅGRA ÅR SOM CHEF för både konstmuseet och stadsteatern i Göteborg är pensionären Folke Edwards galjonsfigur i Röda Sten-projektet under Älvsborgsbron. Med den blygsamma ekonomi som projektet hankar sig fram, är det väl mer huset i sig mer än utställningarna som är kontroversiellt.

- Ja, en del politiker förstår inte varför man vill rädda ett gammalt hus som har haft stämpel av social misär. Men huset har en fantastisk potential och lämpar sig för den nya unga konsten.

Det låter som att Röda Sten har en kontroversiell potential. Men samtidigt söker projektet pengar från sponsorer. Är inte det en omöjlig ekvation?

- Visst finns den risken. Men man måste se att det finns flera aspekter på sponsring. Risken att sponsorerna lägger sig i verksamheten är störst om det bara finns en enda sponsor. Med flera sponsorer sprids riskerna. Om det handlar om ett engångsstöd för att exempelvis renovera blir risken än mindre.

Folke Edwards har debatten vid mitten av 80-talet i färskt minne. När han ville starta dans- och teaterfestivalen blev det nödvändigt att skaffa nya pengar. Sponsorer var en lösning. Men de vänstersinnade medarbetarna på Angeredsteatern och Backateatern kritiserade Edwards för att vilja sälja ut teatern vid Götaplatsen.

- DÅ VAR SPONSRINGEN KONTROVERSIELL. Men politisk styrning av kulturen är inte mindre problematisk. Politiskt styrd kultur kan ge än mindre frihet än sponsring från flera företag i samverkan.

- Här i Göteborg hänger mycket på Göran Johansson. Han är skeptisk till Röda Sten-projektet och säger att "nu är ni entusiastiska. Men förr eller senare hamnar det i kommunens knä och det har vi inte råd med".

- Så visst är projektet kontroversiellt.

Man skulle ju kunna tro att det är Folke Edwards själv som är kontroversiell. Alla har han haft emot sig: politiker av alla slag, konstkännare, judar och kristna. Förmodligen är de fler. Kanske är det inte vilken stämpel man bär på som är avgörande för inställningen till konsten.

- Det hänger mest på vilka privata värderingar man har.

text: CHRISTER WIGERFELT
21.4.1999