Det är med både glädje och nyfikenhet jag tar mig an Tankens lätthet, tingens tyngd. Bokens titel skulle passa som hand i handske för Liedmans författarskap. Ingen har som han fört så vindlande diskussioner över och inom olika författarskap och årtusenden. Det började med ”I skuggan av framtiden, gick över till ”Om solidaritet” och avslutades med ”Ett oändligt äventyr”.

Topparna är skyhöga och högst av dem är ”Om solidaritet” och förordet i Liedman och Linnells Marx i urval. Idéhistoria som njutning och ögonöppnare.
Att Liedman hade någonting som detta i görningen förstod jag när han i Ord & Bild 1/2002 försökte sig på en nyläsning av John Rawls. Redan då blev jag något förvånad. Detta var i mina ögon inte en särskilt spännande läsning av Rawls och slog in ett antal för mig redan öppna dörrar. Det vill säga Rawls som en uttolkare och filosof för en ganska så radikal och omfördelande välfärdsstat. Dessutom anser jag inte att man längre behöver anstränga sig särskilt mycket för att föra den filosofiska diskussionen om nyliberalismen som politiskt system. Det är överflödigt arbete då kraften tas ifrån den dagliga kampen mot dess verkningar och globala draksådd. För att förtydliga mig själv så är det idag enkelt att både filosofiskt och empiriskt visa på att detta system skapar ökade klyftor, misslyckas med nedsippringen och inte lyckas lösa de lokala, nationella eller globala ödesfrågorna.

Boken inleds med en givande och konstruktiv diskussion om det så svårt sargade och djupt omtvistade frihetsbegreppet. Moderna frihetskritiker som I Berlin och T.H. Marshall blandas med stoiker, Mary Wollstonecroft och den eviga Kant. Mycket kraft och möda läggs självklart på J. S. Mill och hans klassiska ”Om frihet”. Men även läsningen av Mill är föga kontroversiell eller upphetsande. Man bör skilja på Mill ekonomen och Mill filosofen och att han på ett mycket starkt och aktivt sätt förespråkade socialism eller i alla fall en tidig version av socialdemokrati. Detta är grundkurs 1 a för filosofistudenter och den enda anledningen till att jag ser det som relevant är att reta upp en och annan folkpartist. Men det kan väl knappast vara veckans nyhet att Sverige av idag saknar ett socialliberalt alternativ?

Men den som har läst sin Liedman känner igen sig i skrivsätt och diskussioner. Det är spänstigt och tankar flyger fram genom texten. Till och från kommer, som alltid hos Liedman, vissa tankesprång och potentiella citat som är så på pricken träffande och fullkomligt lysande. Men dessa stycken handlar om de mer filosofiska delarna av hans text. Till och från lämnar han sin roll som idéhistoriker och blir mer av en dagsaktuell kommentator. Och det är här som jag tycker boken sviktar. Eller så kanske det är bättre att använda uttrycket glappar.

Jag tror att ”Tankens lätthet, tingens tyngd” hade vunnit oerhört mycket på att vara två böcker som då hade varit mer fokuserade och varit av ”Om solidaritets” längd. Den ena boken skulle då ha varit en bok där Liedman hade kommenterat, penetrerat och tydligare gett sig i kast med ”frihet” och alla de problem som omgärdar detta. Den andra boken skulle då ha varit ett mer dagsaktuellt ställningstagande och en mycket viktig kommentar till dagens välfärdsdemonterings- och globaliseringsdebatt. Nu är dessa två delar sammanflätade och tyvärr alltför otydliga, vilket båda dessa delar tappar på. Det är ju på intet sett en dålig eller ens ointressant behandling av någondera av dessa teman - men det spretar för mycket.

Jag kan på så många sätt förstå att det blev på detta sätt. De senaste årens utveckling har varit exceptionell. Mycket av det som har vunnits under 1900- talets hårda strider för vidgad demokrati suddas ut och raderas i takt som är snabbare än man hinner säga ”avreglering”. Den italienske filosofen Giorgio Agamben pratar om ett permanent undantagstillstånd. Fundamentalismen ökar i en takt som är snabbare än man hinner säga ”neokonservativa hökar” och kriget i Irak har utvecklats på ett sätt som inte ens de värsta krigsmotståndarna hade vågat förutspå. Den frihet som står större delen av världens befolkning till buds handlar om att välja mellan att vara exkluderad eller exploaterad.
Men detta sakernas tillstånd kräver mod, struktur och engagemang. Liedman har modet och engagemanget - men saknar till och från strukturen i denna bok.

Sen skulle jag faktiskt vilja se en ursäkt eller i alla fall en diskussion om vilken del av mänskligheten denna bok handlar om. Jag råder den hugade läsaren att slå upp personregistret i slutet och leta efter det andra könet. Nu är räkneexerciser inte allena saliggörande för att lösa detta problem- men saker och ting blir så tydliga när det sätts på pränt. Ja, jag vet att det finns förklaringar till detta - men faktiskt inga giltiga ursäkter. Åtminstone inte år 2004.

2004.04.22