|
Håkan Nessers nya roman
är en berättelse om hemligheter. Om hur man kan leva
nära varandra och tro att man vet allt. Och så är
det inte alls så.
Håkan Nesser brukar utforska
de mest gömda skrymslena i våra psyken. Han får
oss ibland att känna sympati för seriemördare.
Inte direkt för deras handlingar, kanske, men för deras
motiv. Perspektiven avgör hur vi ser verkligheten och det
också den avgörande poängen även i hans
senaste roman Och Picadilly Circus ligger inte i Kumla. Den är
till formen en kriminalroman, men är inte en i den serie
som utspelar sig i vad som numer brukar kallas "Nesserland"
det påhittade europeiska land där kommissarie
Van Veeteren med kollegor löser fall. Här möter
vi inte polisen särskilt mycket utan följer historien
genom en tonårspojkes ögon.
En annan recensent skrev att Och Picadilly
Circus ligger inte i Kumla är en sorts remake på den
tidigare bestsellern Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö.
Kanske. Snarare är det så att han använt sig
av samma metod, samma klichéer och tidsmarkörer.
Här är det återigen sextiotal och huvudpersonen
är mitt uppe i vuxenblivandets våndor. Han skriver
poesi och lyssnar på Sgt Pepper och röker Mac Baren's
Mixture. Han är precis så pinsamt brådmogen
som bara en finnig tonåring kan vara. Förmodligen
har han lånat mängder av drag av författaren
själv som ung.
Fast på ett ställe i boken
faller tyvärr även den vuxne Håkan ner i pinsamhetens
hål. Lika svettigt illa som vilken tonårsfinnig grabb
som helst. Han låter huvudpersonen, trött efter sitt
sommarjobb, tänka frasen "A working class hero is something
to be". Och det kan väl vara OK med det om det
nu inte vore så att han dessutom låter honom skriva
ned frasen på ett vykort och skicka iväg den till
John Lennon. Jag vet inte vad ni tycker om det, men själv
blir jag nästan lite generad.
Men, trots denna plump så är
Och Picadilly Circus ligger inte i Kumla en läsvärd
roman. Den visar att vi alltid tolkar världen utifrån
våra förutsättningar och hur det gör oss
blinda för sådant som ur ett annat perspektiv är
tydligt och självklart. Kanske är upplösningen
på romanen inte riktigt så elegant som i en del av
de tidigare romanerna, men nog håller den.
Läs och bli nostalgisk. Det är
ingen risk att nostalgin blir av den sötsliskiga sorten
efter den här romanen.
Siri Reuterstrand
2002.04.25
|