| |
Hel och ren ska man vara.
Självklart. Annars blir man väl sjuk? Eller?
Inte nödvändigtvis, hävdar den medicinska sakkunskapen.
Det där med rehet är mer en trivselfråga och
en stark social signal. Vi markerar att vi anpassar oss och är
ofarliga.
Det finns inget riktigt hållbart
samband mellan hälsa och renlighet. Det finns inte heller
någon bestämd definition på vad som är
smuts. Smuts är snarare ett relativt begrepp för någonting
som hamnat på fel ställe. Sand utomhus är inte
smuts, den blir det däremot när den hamnar mellan våra
lakan. Eller - ve och fasa - under våra naglar. Smutsen
blir en symbol för det okontrollerade och vilda.
På trettiotalet blev renlighet
modernt. Det "almkvistades" (dvs nakenbadades), åts
hälsokost och städades som aldrig förr.
Då, som nu, såg man avlägsnandet av smutsen
som en civiliseringsprocess. Den som tog kontroll över kroppen
och smutsen, betvingade naturen och blev på så vis
en civiliserad människa. Och, i förlängningen
av resonemanget, en fungerande samhällsmedborgare.
Inte SÅ
farligt
Vi tänker numer med fasa på hur orent det måste
varit förr. Samma sängkläder i ett halvår,
torrdass utan möjlighet att tvätta händerna efter
ett besök. Kanske inte ens papper att torka sig med Men
så var de väl sjuka också?
Enligt Åke Brandberg, överläkare på infektionshygieniska
laboratoriet på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg,
så var det inte nödvändigtvis så. Bortsett
från allergirisken så finns det inga direkta hälsoskäl
som talar för att vi bör städa hemma. Trivselaspekten
brukar slå till innan det blir hälsovådligt.
Så länge vi inte drar in smittspridande skadedjur
som råttor och kackerlackor är det ingen fara, enligt
Brandberg. Kvalster kan vädras bort, så lakanstvätt
är kanske inte så viktig heller - om vi bara tar hänsyn
till bakterier och smitta.
Men toaletter då? Där blir det väl äckligt
och farligt?
Inte så länge vi inte slickar på toalettringen
eller trycker våra slemhinnor mot toaletten. Ur smittsynpunkt
är det farligare att tala med någon, enligt samme
Brandberg.
Vad är
det då då?
Men om det nu inte finns något hållbart samband mellan
hygien och hälsa; hur har det då kunnat bli så
laddat?
På trettiotalet hängde disciplineringen av kroppen
tätt ihop med disciplineringen av arbetaren. Smutsen kom
mer och mer att symbolisera fattigdom - och att skura sitt hem
och tvätta sin kropp blev ett sätt att markera strävan
bort från det ovärdiga liv som framlevdes i smuts
och okunnighet. Och lite så är det nog fortfarande.
Att ta kontroll över den egna kroppen blir ett sätt
att visa omgivningen att vi har koll på läget. Att
vi är ofarliga och pålitliga. Ett sätt att hålla
oss på vår kant. Att inte invadera den andres personliga
sfär med våra kroppslukter (ett påstående
som inte stämmer in på vissa starkt parfymerade damer
jag vet)
Någonting
att bevisa?
Kontrollen över kroppen är också en trygghetsfaktor.
Vi tar herraväldet över ett område som vi, i
alla fall nästan, kan behärska. När omvärlden
framstår som svårgripbar känns det bra att ha
en ren kropp, en skrubbad hud, som skydd mellan mig och det omgivande
kaoset. Fortfarande handlar det om att markera någon typ
av välstånd. Ett påstående som bland annat
bestyrks av det faktum att den tid vi lägger ned på
städning av våra hem står i omvänd proportion
till vår utbildning och inkomst. Arbetarklassen, eller
socialgrupp tre eller vad det nu är politiskt korrekt att
kalla dem som har de sämsta resurserna i samhället
för tillfället, är de som städar mest. De
har kanske mest att ta avstånd ifrån, mest att bevisa
helt enkelt. En rik, välutbildad person skäms inte
över sitt ostädade hem eller sin skrynkliga Burberry-trenchcoat.
Han/hon har redan bevisat sitt värde på andra sätt
Hur effektivt
som helst?
Att vi blivit allt renligare eller för att vara mer korrekt,
allt ivrigare i våra renlighetsritualer sedan trettiotalet
hänger naturligtvis samman med att vi fått fler möjligheter
att utöva dessa ritualer. Vi har uppfunnit vattenklosetter,
toalettpapper, duschar, deodoranter, skurmedel, antibakteriella
medel, dammsugare osv i oändlighet. Vi har också fått
oss itutat att allt det här skulle vara nyttigt. Bra ur
hälsosynpunkt. Vilket det alltså inte är. Istället
pekar mycken forskning idag på att de drastiskt ökande
allergierna beror på överdriven hygien, att vi får
allt sämre motståndskraft mot infektionssjukdomar
för att vi utsätts för för få bakterier
och att vi tvättar oss så mycket att vi tar bort även
de bra bakterier som kroppen faktiskt har nytta av.
Lite wild
and crazy?
Men går det att bryta hygientrenden? Kan vi ändra
tillbaka vårt beteende till ett mer naturligt och nyttigt
sådant? Eller är vi fast för alltid? Vi har låtit
våra mest primitiva funktioner civiliseras och komma långt
från naturen. För en tid sedan sa ett par grabbar
i tjugofemårsåldern i ett ungdomsprogram på
Z-tv att det mest avtändande de kunde tänka sig var
tjejer som inte rakat sig under armarna. Kroppshår har
blivit snusk. Och då menar jag inte snusk på det
härliga och förbjudna sätt som alltid har förknippats
med sex och givit det en extra krydda, utan snusk = äckligt
och motbjudande. Det normala blir onormalt. Lukter då?
Det påstås ju att vi attraheras av kroppslukter.
Men varför gör vi då allt för att dölja
dem? Är vi rädda att bli slavar under våra drifter?
Knappast. Vi vill bara markera att vi inte är djur. Inte
är farliga.
Fast är det så farligt att vara farlig? Kan det bli
lika trendigt att vara otvättad i håret som att tatuera
sig för att markera att vi trots allt är lite "wild
and crazy". Förmodligen inte. Civilisationen har redan
segrat. Tvätta er och gråt. Och snyt er för all
del i engångsnäsdukar efteråt.
text: Siri Reuterstrand
2001.04.26
|
