"Gårdagens folk vill undervisa morgondagens folk". Den ironin levererar en avhoppad gymnasist i Tyskland som idag arbetar som datakonsult. Det är som om analfabeter skulle göra anspråk på att vilja vara lärare i språk, översätter tidningen Der Spiegel uttalandet i ett tema om utbildning.

Att utbildning diskuteras närmast globalt just idag borde ge folkpartiet anledning att fundera över den kampanj för betyg i skolan som de nu dragit igång. Det luktar den vanliga partipolitiska retoriken. Men frågan om kunskapens väsen i en alltmer globaliserad värld är mycket större och mer djupgående än så.

Tyska kulturområdet har en längre bildningstradition än det tidigare så underutvecklade Sverige. Kanske finns det anledning att göra utblickar även idag om bildningskraven inför framtiden. "Vad måste dagens elever kunna? Den (med)borgerliga bildningen förlorar snabbt i värde, näringslivet behöver verklighetsanpassade problemlösare", inleder Der Spiegel temat om utbildning. Här handlar det uppenbarligen inte om betygens vara eller inte. Problemet ligger djupare än så.

Vad är då kunskapens väsen? Det är en fråga som folkpartiet borde intressera sig mer för. När Margita Björklund och jag gick i skolan var det en kunskapskvalitet att ha biblioteket i huvudet. Det bildade en kulturell grund för en del av annan kunskapsproduktion. Information var ett privilegium. Därför värderades det högt att kunna räkna upp Norrlands älvar i rätt ordning. Men är det relevant kunskap idag? Vad betyder det att vi har blivit datoriserade i så stor utsträckning?

Idag behöver vi inte ha biblioteket i huvudet, det blir allt enklare att nå via den alltmer digitaliserade världen. I morgon är vi antagligen ständigt uppkopplade och vi kanske inte ens behöver lära oss språk på samma sätt som idag. Men vi måste kunna hantera omvärlden och det ständigt växande informationsmängden. Risken finns också att tillgången till information blir en klassfråga. Hur vi löser det problemet kommer att få avgörande betydelse för hur kunskapssamhället kommer att utvecklas. Det blir ett val mellan demokrati och barbari.

Information var tidigare närmast identisk med kunskap, men blir i rask takt reducerad till mental miljö. Det som tidigare var ett privilegium för journalister håller på att bli allmän egendom, vilket kommer att tvinga exempelvis nyhetsjournalistiken in på nya banor. Om det räcker. För två decennier sedan var det grafikerna som fick se sina kunskaper omvandlade till information som kunde omvandlas till ettor och nollor i en dator. Även i datavärlden händer det saker snabbt. Många av de dataprogram som tidigare skapades av högt betalda programmerare är idag inbakade i nya program. De efterfrågas inte idag.

Vilka processer är det som gör det möjligt att bygga in gamla kunskaper i datorerna? Det vore väl en underbar uppgift för folkpartiet att kasta sig över! När jag formulerar detta tycks jag ha hamnat i en självmotsägelse. Jag påstod ju i mitt första inlägg (Alba nr 1/01) att det inte finns något objektivt sätt att översätta kvalitet till kvantitet. Eftersom Margita Björklund är så säker på att det är möjligt, utan att närmare förklara hur, vill jag återkomma till detta dilemma.

Kvalitetsmärkning har blivit ett mantra som även det sprider sig globalt. I England finns ett system för kvalitetsmärkning av universiteten som tidigare var aktuellt även för Sverige. Där listar de ett antal variabler som får poäng. Exempelvis mäter man hur många böcker som lånas per student. Höga lånetal ger höga kvalitetspoäng. Är höga lånetal en kvalitet? I så fall, hur många poäng ska den kvaliteten få? I bägge fallen måste man ta hjälp av en subjektiv värdering för att kunna ge ett svar. Men ett objektivt svar finns inte. Lika subjektivt är det när man ska avgöra vilka variabler som ska utgöra underlaget för kvalitetspoängen.

Detta är ungefär lika begåvat som när Aftonbladet för några år sedan i förväg försökte avgöra vem som skulle vinna finalen i Wimbledon genom att lista och sätta poäng på ett antal delaspekter av spelskicklighet ­ serv, backhandsspel, fotarbete, etc. Hur många variabler ska man mäta och hur ska de vägas sinsemellan? Lunds universitet försökte göra om den bravaden för några år sedan och väga mattebetyget dubbelt så mycket som de andra betygen. Varför just två gånger så mycket? Vilka objektiva kriterier vilade detta på? Var inte detta en ytterst politisk handling?

Jag vill precis som Margita Björklund att utbildning ska uppfattas som något mycket centralt, både av oss vuxna och av de unga. Men tydligen uppfattar vi utbildningskrisen olika. Jag brukar fråga de gymnasieelever jag träffar hur de ser på utbildningen. Uppenbarligen ser de den som verklighetsfrämmande, vare sig de har bra eller dåliga betyg. En försvinnande liten andel går direkt vidare till universitetsutbildning. En kvalificerad gissning är att Margita Björklunds drömelever på det privata Rudebeckska gymnasiet i Göteborg kanske till en tredjedel fortsätter direkt till högre studier. Trots fina betyg. Läs inledningscitatet en gång till!

Jag är själv naturvetare och brukar tala varmt för behovet av naturvetenskap i sin bildning. Men jag blir alltmer kritisk till den ohämmade hyllningen av naturvetenskaplig utbildning som en enkel framräkning av dagens utbildning till morgondagens behov. Just idag finns det stort behov av ingenjörer, men vi kan inte ens blicka tio år framåt vad gäller behoven i samhället. Mer än att bildningsbehovet kommer att växa. Som jag ser det bidrar betygen till en instrumentalisering av kunskaper och kunskapssynen, en nostalgitripp tillbaka till gårdagens kända kunskapsterräng. Ett blindskott utan riktningsverkan.

Hur var det då med paradoxen om kvalitet och kvantitet? Hur kan man trycka in yrkeskunskaper i en dator när det inte går att omvandla kvalitet till kvantitet? Tyvärr har jag inget tvärsäkert svar på den frågan. Men så är jag heller ingen politiker. Förmodligen skulle man behöva renodla frågeställningen mer. För ett antal år sedan hade industrimuseet i Göteborg en spännande utställning om mekaniseringen av vävkonsten. Steg för steg kunde man följa hur handens skicklighet blev formaliserad och integrerad i maskinen.

Hantverket är fortfarande en kvalitet. Och ur maskinen kommer samma produkter med inbakad kvalitet som en samverkan mellan olika mänskliga aktiviteter. Att sedan den kvaliteten kvantifieras i ekonomin och blir billigare än det rena hantverket beror på samhälleliga processer. Så kanske är det ändå ingen självmotsägelse? Kvalitet som blir kvantitet är i så fall fortfarande framtvingat av subjektiva värderingar.

Text: Christer Wigerfelt
2001.04.26