Vad är smuts egentligen? Först låter det som en enfaldig fråga. Smuts är väl ... smuts. Besinnar vi oss lite finner vi dock att uppfattningen om smuts och orenhet skiljer sig åt likt Herakleitos flod [panta rei - allting flyter, och du går inte ner i samma flod två gånger etc.].

Som exempel på olika uppfattningar kan det svenska bondesamhället för 150 år sedan nämnas. Här kunde en moder tämligen obekymrat snyta sitt lilla barn med sin egen mun. Några decennier senare i borgerlig kultur var man tvungen att sätta nedhängande fransar kring stolsbenen för att dessa inte skulle väcka orena tankar. I vår egen tid ökar allergierna, delvis p.g.a. en alltför ren miljö, en absurd tanke 150 år bakåt då tvättandet vanligen inskränkte sig till veckovis vaskning av synliga delar och traditionella julbad där hela gården använde samma badvatten.

Socialantropologen Mary Douglas skriver i sin smått klassiska studie "Renhet och fara", från 1966, bland annat en allmän smutsdefinition. Hon menar att om vi kunde avlägsna det patogena och hygieniska från vår uppfattning om smuts så återstår den gamla definitionen, smuts = materia på fel plats. Enligt detta synsätt förutsätter förekomsten av något som benämns smuts också existensen av en viss kulturellt skapad ordning. Ett systematiskt ordnande och klassificerande av tillvaron där smutsen utgör en biprodukt. Och även om uttrycksmedlen och objekten skiljer sig åt så går det, analogt med detta, att se hur vårt tänkande kring rent och orent idag, principiellt inte skiljer sig från de svenska böndernas uppfattning på 1800-talet eller isolerade stammars tänkande i inre Guinea. Smuts och orenhet är ju subjektiva benämningar som får sitt värde först i de sammanhang som vi bestämmer. Jonas Frykman skriver i "Den kultiverade människan" om hur de bakomliggande klassificeringssystemen för vad som betraktas som smuts får sina gränser belysta först när smutsreaktioner framkallas. Exempelvis blir jord till smuts när det kommer inomhus. Odiskade kastruller som accepteras på köksbänken blir på liknande vis närmast stötande att finna i sovrummet.

Var sak på sin plats alltså. I annat fall kan man tala om felplacerad materia. Frykman fortsätter med att beskriva städningen där jorden och de odiskade kastrullerna åtgärdas som ett återställande av ordning. Vi reorganiserar vår närmiljö efter våra uppställda mallar. Städningen blir både praktisk och symbolisk, där det symboliska handlar om vårt behov av stabilitet i den värld vi lever i. "Kampen mot smuts, orenhet och oordning är den klassiska kampen mot kaos", skriver han. Om Frykman har rätt ger det också en intressant aspekt av dagens ofta överdrivna tvättande av den egna kroppen. Då närmiljön upplevs som alltför kaotisk och omöjlig att påverka så kan man i alla fall, likt anorektikern, försöka hålla den egna kroppen i schack. Genom vår rådande världsbild där en god hygien inpräntas sedan barnsben kan det också vara tämligen socialt accepterat att skapa en tillfällig och labil livsbalans genom att duscha tre gånger om dagen.

I vår jakt på smuts och oordning; när vi inreder, tapetserar och städar drivs vi inte, enligt Douglas, av någon hygienisk oro för sjukdomar. Istället försöker vi forma vår miljö till att likna vår uppfattning om hur det bör se ut. Städning och undvikande av smuts kan då ses som en kreativ handling - ett sätt att skapa harmoni i våra upplevelser. Samtidigt så verkar vårt grundläggande beteende i förhållande till orenhet, i Douglas tappning, aningen fascistiskt. Det går nämligen ut på ett fördömande av varje föremål eller föreställning med benägenhet att förvilla eller motsäga våra invanda klassificeringar. Detta låter ju hårt men är samtidigt en logisk följd av smutsdefinitionen: materia på fel plats. Någonstans här tror jag också det finns en del ledtrådar till våra olustkänslor när någon ställt in vår middagsdisk på ett bakvänt vis, eller för all del förklaring till mångas hätska motstånd inför Elisabeth Ohlsons Ecco Homo-utställning. Douglas pekar på hur oordningen innebär en fara för rådande samhällsform men att det också finns en kraft i de utvecklingsmöjligheter oordningen bär på. Kanske finner vi en bättre ordning i bestickslådan och kanske några modiga kristna vågar innesluta även homosexuella i Guds kärlek?

Intressant är också att fara/kraft-förhållandet ifråga om orenhet även tar sig uttryck i att normalt tabubelagda ting och handlingar under vissa, vanligen rituella, situationer ses som något betydelsefullt och skapande. Douglas exemplifierar med judarnas tvetydiga syn på blodet som normalt är orenande men i offerritualer är renande. I dagens profana samhälle vimlar det inte av tvetydiga orena ting men jag kommer i alla fall att tänka på ett par. För några år sedan kunde man läsa om hur smycken med inkapslad avföring från superkändisar som Madonna m.fl såldes (med god förtjänst) i Amerika. Och för romantikern kan några normalt smutsklassificerade hårstrån vara emotionellt värdeladdade om de bara kommer från den älskades huvud.

Som vi sett är våra, ofta omedvetna, system för klassificering i rent och orent högst betydelsefulla. I allmänhet är det företeelser och ting i systemens marginalområden som betraktas som farligast då dessa inte enkelt kan placeras in i systemet. Allra starkast taburegler finns det i de flesta kulturer mot sådant som berör den egna kroppens gränsdragning mot världen. Tabuföreställningarna ökas i intensitet när det gäller sådant på gränsen mellan vår kropp och omvärlden; kiss, bajs, blod, saliv etc. Detta är alla ting som när det lämnar kroppen måste definieras som icke-oss. Vi har ju alla en gång som barn lärt oss skilja på vår egen kropp och vår mammas. Att växa upp är att upptäcka sina gränser mot omvärlden och saker i dess marginalområden blir då för den vuxne människan tabu och något hotfullt.

Att betrakta vissa personer som orena har också p.g.a det värdeladdade i begreppen renhet och orenhet varit ett effektivt sätt att brännmärka människor och grupper som ansågs farliga. För 150 år sedan var det hästslaktarna, tattare, zigenare, lösaktiga kvinnor med mera som uteslöts ur samhällsgemenskapen på detta vis. När svenska riksdagen 1921, med politisk enighet, beslutade om instiftandet av Statens institut för rasbiologi hade det föregåtts av en renlighetsdebatt applicerad på "den svenska folkstammen". Rasbiologi var accepterad som vetenskap och med metaforer om den sjuka folkkroppen och trädgården som behövde rensas var det inte många som såg "vetenskapens" avigsidor. Hitler hade som bekant ett liknande reningsprojekt på gång. Och vårt egna folkhems steriliseringar av mentalt handikappade, kvinnor som bedömdes som osedliga, resandefolk med mera har sedan de inträffade länge varit en blind fläck för oss själva. Idag ses rastänkande lyckligtvis av de flesta som något förlegat. Anklagelser om orenhet hos skilda etniska och sociala grupper i samhällets marginaler förekommer dock ännu.

Strävandet efter renhet innebär ett ständigt förkastande. För långt driven renhetsiver lämnar bara kvar något kallt och statiskt men helvetiskt organiserat. Som Douglas skriver så kan det inte finnas något liv utan en kropp och allt orent kan alltså inte heller drivas bort utan det måste integreras på något vis. Nu är det givetvis inte bra med ett för stort mått av orenhet heller. Med Sverige som exempel så försvann det många plågsamma och ibland dödliga folksjukdomar i samband med en ökad medvetenhet kring hygienens roll under början av 1900-talet. Både hot och möjlighet alltså. Eller som Stagnelius formulerade sig, drygt hundra år före Lubbe Nordströms avslöjande "lortresa": Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.

Text: Peter Johansson
2001.04.26