| |
Keith Moon - bara namnet får oss
gamla popsnören och rockmusikfantaster att rysa. Legendarisk
trummis. Stilbildande och totalt oefterhärmlig. Med världens
största trumset, två bastrummor och massor av pukor
och ett sätt att spela på dem som liknade en klassisk
pianists glissando.
Attack! Attack! Runt, runt hela tiden! Energi, intuitiv precision
med ett öra som lyssnade in bandmedlemmarna på scenen
- en snabb virvel i breaket, cymbalkrascher på de mest
oväntade ställen...
Och så vidare.
The Who emanerade ur det mytomspunna 60-talet. När Keith
kom med i bandet var han ännu inte 18 fyllda. Det var på
sommaren 1964, gruppens första singel "I´m the
face" släpptes under namnet The High Numbers.
De döpte tillbaka
sig till The Who, detta fyrmannaband
med så mycket sound på scenen, där varje gig
slutade med "vanan" att slå sönder instrumenten.
Men pophitsen avlöste varann på listorna - "My
Generation" den kanske mest kända. The Who ansågs
i början vara modsens popband. Keith själv drogs med
i det vilda partylivet i swinging London. Han gjorde allt för
att leva upp till bilden av hur en popstjärna skulle vara;
slå sönder hotellrum, festa hela natten, gå
naken offentligt och chockera folk...
Och så vidare.
Men.
Denna biografi är så mycket mer. Tony Fletcher, en
37-årig engelsk rockjournalist försöker komma
bakom den officiella, ofta falsifierade, myten om rockens vildaste
och mest hårdfestande dandy.
Mer än 100 personer har intervjuats och bidragit till bilden
som kristalliseras fram. Slutsatsen är att Keith Moon var
ett tragiskt levnadsöde, om man så vill. Eller - hade
han månne fått diagnosen ADHD eller nåt sånt,
om han hade varit född idag?
Redan som barn var
han hyperaktiv. Utsatte kompisar,
skolkamrater och föräldrar - som var lugna och plikttrogna
arbetarklassmänniskor (helnykterister, till och med!) -
för alla sorters upptåg och practical jokes.
Han hade det svårt i skolan. Klarade inte "11-plus"
och fick gå i secondary school. Han fick ta lite ströjobb
i Wembley, där han bodde, men snart väcktes hans stora
intresse för att bli trummis.
Där kunde han kanalisera all energi han bar på. Endast
15 år gammal kom han med i ett lokalt band, The Beachcombers.
"Vi tyckte redan då att han var bäst i världen",
säger en av bandmedlemmarna.
Hans ambitioner växte. The Who hade chansen att få
göra skivor och slå igenom. Ändå kände
sig hans far Alf Moon orolig när sonen gick med i bandet.
Nästan som en föraning...
Men Keith gick inte
att stoppa. Snart var han på
förstasidor i tidningarna världen över, och då
mest för att han hade kraschat hotellrum, slängt ut
tv-apparater, utlöst rökbomber såväl på
hotellen som på scenen, gått klädd i naziuniform
- ja, you name it! Var mannen galen? är den fråga
som inställer sig. Eller var han ett offer för sin
egen myt?
I kombination med att han ville känna sig älskad, omtyckt
hela tiden, måste han alltid vara clownen som alla skrattade
åt. Mindervärdeskänslorna övergav honom
aldrig: arbetarklass utan riktig skolgång - och hyperaktiviteten
var som gjord för att stillas med alkohol och droger. "Brandy",
konjak blev hans dagliga dryck. Och tabletter - you name it!
- uppers, downers, allt vad som fanns.
Hemma hade han fru Kim och dotter Mandy men groupies passerade
genom hotellrummen lika frekvent som hans allt mer eskalerande
intag av alkohol och droger...
Det finns hur många
historier som helst om Keiths vilda
partajande under 60- och 70-talet. Tony Fletcher visar dock,
på ett enkelt journalistiskt-researchande sätt att
många av galenskaperna var - fabricerade. Inte minst av
Keith Moon själv, som spelade med i alla lägen. Inför
journalister han älskade att domptera och lansera sig själv
som "The crazy star".
Alltså får vi här reda på att Keith Moon
i n t e körde ner en Lincoln Continental i en swimmingpool
i Michigan, USA på sin 21-årsdag 1967. Den kanske
största rockmyten är punkterad - och Oasis albumomslag
får mindre betydelse...
Att han också ljög om sin ålder, sa han var
född 1947 istället för ett år tidigare,
hängde med honom hela hans liv och karriär. Det var
Keith Moon i ett nötskal, de falska legendernas mästare
- även om så mycket av galenskaperna, tyvärr,
var sanna.
Och som så många missbrukspersonligheter hade han
en helt annan sida. Den omtänksamma, godhjärtade och
vänliga Keith Moon fanns där närhelst han ville.
"Han kunde ändra personlighet i ett nafs" som
Who-basisten John Entwistle säger.
Alkoholen och drogerna
tärde på honom. Snart
kom hans första sammanbrott. Till slut orkade inte Kim,
hon tog dottern Mandy med sig och flyttade. Keith Moon gick allt
djupare ner i sitt missbruk. Flydde till Los Angeles med ny flickvän
- svenskan Annette Walter-Lax - och där blev partajandet
(om möjligt) ännu vildare. Ringo Starr, Harry Nilsson,
John Lennon var med ett tag - men ingen kunde matcha Keith Moon.
Han gjorde en soloplatta, mellan The Whos turnéer, saknade
bandet - som han var väldigt stolt över - och efter
fyra års destruktivt leverne var han tillbaka i England
igen.
The Who gjorde en ny platta. Det var sommaren 1978. Den 1 augusti
gick Tony Fletcher på en utställning om The Who, anordnat
av deras fans - i närheten av Buckingham Palace i London.
Tony hade skapat en egen tidning - "a fanzine" - redan
som 13-åring. Nu ett år senare stod han och tittade
på en affisch av Keith Moon, när han plötsligt
upptäckte den levande trummisen stående bredvid. Tony
Fletcher grep chansen: frågade om Keith ville signera senaste
numret av tidningen "Jamming" där Tony själv
hade skrivit en biografi om The Who. "Jag har aldrig sett
denna förr" Sa Keith. Tony förklarade att det
inte var konstigt då det bara existerade 100 ex av tidningen.
Keith skrev autografen på omslaget. Och bjöd in Tony
till sitt hem. Skrev adressen på en bit papper. "Kom
när helst du vill och ta med dig några av dina tidningar".
Sa Keith.
En vecka senare
knackade Tony Fletcher på
lägenhetsdörren i London´s Mayfair. Men ingen
öppnade. Han stack in en tidning under dörrglipan.
Den 7 september 1978 dog Keith Moon i sin lägenhet Flat
9, Curzon Place, London W1. Kvällen innan hade han tillsammans
med flickvännen Annette varit på premiärpartyt
av filmen "The Buddy Holly story" och när de kom
hem efter midnatt - tidigt, för att vara Keith - tog han
några Heminevrin-tabletter. När han vaknade halv åtta
morgonen efter stekte Annette några kotletter åt
honom. Sedan somnade han igen. När Annette skulle väcka
honom halv fyra på eftermiddagen var han död.
Heminevrinet hade han fått utskrivet av en läkare
för att avgifta sig själv från alkohol. Något
som i dag bara görs på sjukhus, då tabletterna
är livsfarliga i kombination med alkohol.
Keith Moon hade druckit lite av gratisvinet och champagnen kvällen
före. Men ändå svalt 32 tabletter, visade obduktionen.
Ändå tror ingen av de intervjuade i boken att det
var ett självmord. Kanske trodde den legendariske trummisen
att hans kropp skulle klara det även denna gång.
Så synd att den inte gjorde det. När han så
gärna - till sist - ville bli nykter och drogfri och börja
ett annat liv.
Text: Leif Wilehag
2001.04.26
|
