Joanna Rubin Dranger gjorde stor succé med sin bok Fröken Livrädd och kärleken. Nu har hon ritat vidare och gjort en bok om kvinnor och karriär. Texten har ett direkt tilltal och inte så mycket analys. Men bilderna säger desto mer.

Budskapet är detsamma som för trettio år sedan, när Joanna själv föddes. Intrycket är att tiderna inte förändrats speciellt mycket. Kvinnorna kämpar fortfarande mot subtilt förtryck och en hel den självförtryck. Det som är nytt är den gamla kvinnokampsdevisen att det personliga är politiskt. Det var en politisk paroll som mest fungerade som en provokation för trettio år sedan. I grunden var det ändå klassanalys och de stora svepen som gällde.

Ungefär samtidigt som Joanna föddes kom Ordfront ut med sin första succé, Historieboken. Den var en tecknad skildring av politik och ekonomi. Tanken var att göra mer svårtillgängliga analyser mer lätt åtkomliga. Mer eller mindre lyckat. Den bidrog ändå till reflektioner om hur man kommunicerar politik. Men vad hjälpte det, vänstervågen bröts till stor del av egna inre krafter.

Bägge böckerna visar ändå hur effektivt det ibland går att kommunicera med bilder som komplement till text. Trots att vi sägs leva i ett bildsamhälle, är vi mindre skolade att "läsa" bilder än texter. Texter bearbetas med intellektet, medan bilder ofta går in i kroppen via magen och det undermedvetna. Själv tror jag att dagens ungdomar läser bilder bättre än oss lite äldre. Lite märks detta när man lägger dessa böcker intill varandra, även om det i bägge fallen handlar om avancerade bildkonstnärer.

Text: Christer Wigerfelt
2001.04.05