Jan Wong är inte omtyckt av de kinesiska myndigheterna och efter läsningen av "Jan Wongs Kina" är det inte utan att man förstår dem. Vad läsaren får ta del av är nämligen något så ovanligt som en osminkad och icke tillrättalagd skildring av landet där 1,3 miljarder människor försöker leva. Att texten dessutom både roar och oroar gör den inte mindre intressant - eller hotfull för Kinas ledning.

Wong har tveklöst en mycket stabil erfarenhetsgrund att stå på i sitt skrivande om Kina och hon kan dessutom se på landet genom både kinesiska och västerländska glasögon. Som tredjegenerationens kanadensare blev hon i ungdomen fascinerad av kulturrevolutionen som pågick i hennes förfäders land. Hon åkte dit 1972 och stannade till 1980 - då hade dock den maoistiska tron lämnat henne. 1988 återvände hon, som utbildad journalist, något mera kritisk än senast och med en tjänst som utrikeskorrespondent. Denna gång stannade hon i fyra år. Efter att hon skrivit "Red China Blues" (1996), som mycket handlade om hennes ideologiska utveckling bort från maoismen, ville hon nu skriva en bok som mera handlar om landet Kina. Därför återvände hon på nytt 1999, inför folkrepublikens femtioårsdag, för att kunna skildra även de senaste förändringarna.

Det är ingen speciellt vacker bild som målas upp av Mittens rike men det sker med värme och en sällsam humor. Ambitionen att ge en oretuscherad bild framgår tämligen omgående när det första kapitlet har titeln "Himmelska Fridens torg" och kretsar kring massakern där 1989. Wong kunde själv med god utsikt från sin hotellbalkong räkna ambulanser, ta tid på skottsalvor och se cykeltaxis föra sårade i säkerhet. Hon uppskattade antalet döda till omkring 3000. Rädda för att demonstrationerna skall förnyas tillät myndigheterna i efterhand inte ens de anhöriga att sörja sina döda. Begravningsplatser där offer för massakern ligger begravda bevakas av polis, och då Wong 1991 gick till Eviga Fridens begravningsplats på årsdagen av dödsskjutningarna rådde det ett kusligt lugn. Detta trots att det är sed att på de tre första årsdagarna efter någon anhörigs död besöka dess grav.

"Utan demokrati kan man inte skydda sin egendom. Utan pengar kan man inte bygga upp en demokrati". Så säger Wang Dan, en av studentledarna fyra år efter massakern på Himmelska Fridens torg. För hans del är dock chanserna att komma in i affärslivet små. Han avtjänade först fyra år i fängelse efter massakern, efter två år i "frihet" - ständigt övervakad och utan möjlighet till arbete då ingen vågade anställa honom - döms han åter till fängelse. Denna gång i elva år, bl. a. för att han deltagit i en korrespondenskurs vid University of California i Berkeley.

Många andra hoppar dock på den nya ekonomins tåg som ångat på ordentligt under de två senaste decennierna. Wong beskriver det som en industriell revolution fast komprimerad i tid. Inte oväntat blir det då också stora klasskillnader där de redan rika blir betydligt rikare medan de fattiga lever kvar i fattigdom eller blir något mindre fattiga. Wong rapporterar exempelvis från en by hon kallar Stora hög (kinesiska namnet på byn betyder Stora Högens by). Likt under vår industriella revolution finns det här en stor skara utnyttjade och fattiga arbetare. I Stora hög är dessa praktiskt nog utsocknes - 5000 gästarbetare från mindre framgångsrika regioner i landet. Dessa får börja med att arbeta tre månader utan lön och sedan nöja sig med hälften mot vad byborna får för samma arbete. De bor 16 arbetare i varje skjul och de får i princip ingen ersättning vid arbetsplatsolyckor. Detta till skillnad mot byborna som när de gifter sig får en hyresfri lägenhet samt har fri skolgång, el, värme, gas och läkarvård. Och så länge många andra fattiga kineser är villiga att ta gästarbetarnas plats tycks systemet med utnyttjade gästarbetare kunna fortsätta.

Speciellt runt storstäderna finns det många gästarbetare. Jan Wong skriver om hur det under slutet av 80-talet och början av 90-talet sökte sig mer än 100 miljoner bönder till städerna. Det var en av de största folkförflyttningarna i världshistorien. De var på jakt efter bättre liv och arbete men fann sällan vad de sökte. Ett slående exempel på situationen och mångas fattigdom är hur det årligen försvinner mängder av gatbrunnslock i städerna - bara 1992 försvann det 10 000 - dessa säljs sedan av fattiga som järnskrot. En majoritet av befolkningen lever dock ännu kvar som jordbrukare, mellan 700 och 800 miljoner. För dem är livet vanligtvis lika fattigt som det varit de senaste tusen åren. Till och med Kinas officiella rapporter talar om en hög andel fattiga - 20% - och med fattiga menas då att vara på svältgränsen.

Med en femtedel av folket på svältgränsen och med en ständigt ökande befolkning är det inte förvånande att något gjordes. 1979 kom den välkända enbarnsregeln och likt med kommunismens egendomsgemenskap så fungerar nog lagen bättre i teorin än i praktiken. Wong skriver om förlossningar där bedövning är förbjuden och om närmast nedlåtande sjukvårdspersonal - så ingen ens ska fundera på att gå igenom samma sak igen. Vi får läsa om tvångsåtgärder för att få kvinnor som redan fött ett barn att gå igenom aborter, ända upp till i åttonde månaden. Därutöver aborteras mängder av flickfoster bort medvetet. Trots en omfattande kontrollapparat kan ändå många på landsbygden samt bland gästarbetarna slinka igenom kontrollens vanligen finmaskiga nät och föda två eller många fler barn.

Wong skriver också om andra nästan lika effektiva men vad man får anta främst ofrivilliga sätt att reducera befolkningens antal. Den explosionsartade ökningen av trafikanter, från 20 i Beijing 1981 till 1,3 miljoner i slutet av 1990-talet medförde exempelvis 50.000 dödsfall i trafiken bara år 1990. Tillsammans med industrins luftföroreningar har bilismen dessutom medfört en allt sämre luft och omkring 178.000 människor beräknas årligen dö i förtid på grund av luftföroreningar. Men mest effektivt för att få ekvationen, minskad befolkning och mer välfylld statskassa, att gå ihop är nog det statliga tobaksbolaget som är världens största cigarettproducent. Härifrån kommer 12% av statens intäkter. Då 70% av de kinesiska männen röker och 60% av befolkningen är ovetande om att rökning kan ge lungcancer tycks dessutom statens tobaksbolag ha framtiden för sig. Så länge befolkningen varar förstås.

Trots många siffror och skildringar från skilda grupper i Kina som är ganska nedlåtande för läsaren ser Wong ändå relativt ljust på den kinesiska framtiden. Hon menar att de nya kapitalisterna, enbarnslagens resultat i form av en jagcentrerad generation som vuxit upp som små kejsare samt den nya tidens svårcensurerade informationsteknologi skall göra kommunistpartiet överflödigt och meningsöst. Så kan det säkert vara men frågan är vad som kommer istället.

Wong skriver, angående svårigheten att få kineser att donera blod, om bristen på medkänsla. Kineserna har genom årtionden av kollektivism lärt sig att det är bättre att få än att ge, de religiösa trossatserna har utrotats genom politiska kampanjer och efter ett decennium av kulturrevolutionens grymheter har det följt två decennier kapitalistisk egoism. Efter en livstid av politisk hjärntvätt är det inte heller någon som tror på myndigheterna - som när de försöker informera om AIDS och inte blir trodda. Det är förstås bra om Kinas folk kan slippa den rådande totalitära diktaturen men frågan är vad som kommer istället.

Text: Peter Johansson
2001.04.26