|
|
Jag måste ärligen tillstå att jag finner skildringar av kyrkliga ceremonier tämligen tröttande. Vare sig det gäller ett barndop eller bröllop. Med en gäspning vänder jag ändå blad efter blad för att finna det som får mig att läsa historiska framställningar. Vad det nu är. Jag har genom åren läst ganska många historiska skildringar. Oftast har jag kastat mig över boken med en slags upphetsad förhoppning. Bara för att efter hundra sidor bli totalt uttråkad. Men då jag inte vill lägga ifrån mig en bok halvläst har jag karaktärsfast plågat mig igenom krigsskildringar och religiösa trätor. Väl färdigläst ställs boken med en lättnadens suck i bokhyllan. Man kan tycka att jag inte borde läsa dylika böcker om jag nu inte är intresserad. Men lik förbannat ger jag mig på en ny ett tag senare. Varför gör jag detta? Vad är
det i titlarna som kittlar min nyfikenhet? Kropp och ande
Privatliv i renässansens Tyskland heter boken denna gång.
Skriven av en amerikansk professor i historia, Steven Ozment.
Förloppet upprepas jag tappar intresset. Jag hittar
helt enkelt inte det jag sökte. Efter en grundlig självanalys
tror jag mig ha förstått vad jag förväntar
mig. Jag vill uppleva hur det kändes att leva i en annan
tid. Hur var det egentligen att leva som fåraherde i 1300-talets
Frankrike? Hur luktade det i husen? Tänkte man när
morgonen randades: Förmodligen söker jag känslomässig kontakt med någon sedan länge död människa. Vill se världen genom hans ögon. Vän av ordning säger nu att då får du väl läsa en roman istället. Men det är inte samma sak. Det är inte på riktigt. Den kan vara hur historiskt förankrad som helst - det är ändå inte på riktigt. Historiska framställningar på vetenskapliga metodiska grunder är på riktigt. Det är ju hela grejen med vetenskap - den skall vara objektiv och sann. Intet får tilläggas om det inte finns dokumenterade källor för det. Och här har vi hela mitt dilemma. Jag vill veta hur det verkligen var att leva i en annan tid men de allra flesta källor kan inte berätta det för oss fullt ut. Människoskildringar blir ofta ytliga. Men kan skriva om utbildning, giftermål, barnafödande och karriär och ändå blir inte personen levande. Men så finns det källor som genom en slags försyn blivit bevarade som faktiskt kan det. Och det är en sådan guldklimp Steven Ozment efter idogt grävande med storspaden i den tyska myllan stött på. Plötsligt, och helt oväntat, efter dryga hundra sidor tar boken fart och jag sugs in i texten. När svunna sekels dimslöjor lättar är det ofta brev som agerar skingrare. Även så här. En son på bildningsresa i 1500-talets Italien skickar ömsom bedjande, ömsom irriterade brev till sin mor. Trätoämnet är pengar. Modern tycker sonen är alldeles för slapphänt - sonen tycker inte modern förstår hur dyrt det är att bo och leva i Italien. Brevväxlingen (av vilken endast sonens brev finns bevarade) får mig att glömma bort att de är skrivna i Italien för fyrahundra år sedan. Jag känner starkt med sonens plågor när han återigen måste skriva och be om mer pengar. Hans utförliga förklaringar vart pengarna tagit vägen stärker bara känslan av att han bränt dem på vin, kvinnor och sång. Inte nog med att man får närkontakt med Paul Behaim
- som han hette - hans öde tar de mest oväntade vändningar.
Hade breven varit fabulerade ingredienser i en roman skulle jag
tyckt författarens fantasi var lite väl livlig. När
Paul är som mest i behov av pengar blir han bestulen på
dem han har. Sällskapet - han och några jämnåriga
som delar hus - anklagar kokerskan och hennes älskare. Mitt
i äventyret blir läsaren då hastigt påmind
om vilken tid vi befinner oss i: Det är kapitel som det här som
gör att alla timmar i sällskap med tröglästa
böcker inte känns helt bortkastade. Att jag redan glömt
övriga kapitel spelar mindre roll. Text: Magnus Körner |
 |