Jag är naturvetare, och tillhör det vetenskapliga etablissemang som enlig Eva Moberg "..blockeras av sina fördomar. Deras vetenskapliga paradigm är ofta lika omedvetet för dem själva som vattnet är för fisken". I motsats till Eva Moberg kan jag inte uttala mig om "forskarna" i allmänhet, men jag skall försöka förklara hur jag själv ser på det mycket viktiga problem hon tagit upp: Är den etablerade naturvetenskapen genom sin sociala struktur och idémässiga uppbyggnad oförmögen att ta till sig ny och viktig kunskap?

Nästan all min kunskap är inlärd. Det må sen vara min tro på att president Lincoln blev skjuten på en teater eller att en elektron väger ca. 9.1 kg. Inga av dessa fakta är på det minsta sätt kontroversiella, och jag tror fullt och fast på dem. Inte desto mindre har jag aldrig själv kontrollerat dem, och endast i fallet elektronen så vet jag på rak arm hur jag, åtminstone i princip, skulle gå tillväga. Detta är naturligtvis självklarheter. Vad som kanske är mindre självklart är att mina kunskaper inom mitt eget specialområde till stor del är av samma natur. Som teoretisk fysiker har jag aldrig självständigt utfört något av de precisionsexperiment som ligger till grundval för de teorier jag arbetar med. Den moderna naturvetenskapen är så komplex och specialiserad att ytterst få, om ens någon, fullständigt kan behärska både experiment och teori, ens inom sitt eget delområde. Detta betyder inte att jag tror på vad som helst. Inom mitt eget snäva specialområde kan jag själv direkt bedöma trovärdigheten hos vetenskapliga resultat och inom andra områden får jag som alla andra lita på min förmåga att finna trovärdiga källor. Vad gäller områden som ligger mycket nära mitt eget kan jag i viss mån direkt kontrollera denna trovärdighet genom att följa vissa utvalda resonemang i detalj, men vad gäller allt annat, inklusive nästan all naturvetenskap, är jag hänvisad till olika typer av indirekta bedömningar.

Hur gör jag då dessa bedömningar av mina källor - hur väljer jag de personer, de texter, de experiment, de påståenden jag tror på? Och hur mycket litar jag på dem? Jag skall nu i tre punkter kort redogöra för några av de kritiska principer som jag själv använder mig av.

1. Den moderna naturvetenskapen är som en mycket komplicerat väv av empiriska fakta, teorier, modeller och hypoteser. Denna väv förändras ständigt och växer ständigt. Men alla trådar är inte lika starka och löper inte lika långt. Vissa kan bytas ut eller tas bort utan så mycket händer - här talar jag t.ex. om detaljerade modeller för specifika fenomen. Men det finns andra som löper genom hela väven, och om de rycks ut rämnar tyget - här talar jag om grundläggande principer, som energins bevarande, eller fundamentala insikter om livet på jorden som upptäckten av DNA och dess funktion. Jag är mycket misstänksam mot teorier eller påståenden som kräver att man rycker sådana fundamentala varptrådar ur vetenskapens väv. Historiskt sett sker sådant mycket sällan - Kopernikus världsbild, relativitetsteorin och kvantfysiken är firade exempel, men det är viktigt att komma ihåg att i alla dessa exempel så förklarade de nya teorierna på ett naturligt sätt varför de gamla fungerade så bra som de trots allt gjorde. För att anknyta till Eva Mobergs artikel finns det mig veterligen ingen grundläggande princip inom fysiken som utesluter fenomenet tankeläsning ­ huruvida det existerar kan bara avgöras genom empiriska undersökningar. Däremot är det så att alla nuvarande teorier inom fysiken på ett fundamentalt sätt bygger in principen att orsak föregår verkan. Eva Moberg påstår i sin artikel att fenomenet prekognition (förmågan att spå) nu är vetenskapligt etablerat. När man försöker bedöma om detta påstående är sant, bör man ta i beaktande att det strider mot en väletablerad fundamental princip inom modern fysik.

2. Den moderna naturvetenskapen är en social aktivitet. Enskilda forskare drivs av många motiv, både "nobla" som sökandet efter kunskap eller viljan att genom nya upptäckter förbättra mänsklighetens villkor, och "egoistiska" som jakten på ära, makt och pengar. Ett fundamentalt vetenskapligt genombrott är för den enskilde forskaren ett drömmål, vare sig hon drivs av nobla eller egoistiska motiv. Tanken att bli en ny Einstein eller Bohr, Darwin eller Watson, är så lockande att få skulle välja att inte följa upp lovande idéer, eller hemlighålla potentiellt banbrytande resultat, bara av rädsla för hånet från etablissemanget. Det är mot denna bakgrund man bör bedöma trovärdigheten hos de som påstår att den etablerade naturvetenskapen decennium efter decennium lyckats undertrycka empiriskt väletablerade fenomen och teorier som strider mot det förhärskande s.k. paradigmet. Jag har själv aldrig systematiskt studerat parapsykologi, men jag har läst tillräckligt för att veta att ord står mot ord vad gäller både fakta och tolkningen av fakta. Att så är fallet är inget ovanligt. Tvärtom så är det regel inom vetenskapen när det gäller nya fenomen. Problemet med de parapsykologiska fenomenen är att påståendena är gamla - samma typ av kortgissningsexperiment har pågått åtminstone under hela min livstid - må vara att de idag är mer datoriserade. Det är dessutom inte sant att denna verksamhet helt har saknat stöd i etablissemanget - parapsykologisk forskning bedrivs faktiskt vid statliga universitet både i USA och Sverige. Att forskning bedrivs betyder dock inte att fenomenen är etablerade, och om det verkligen är så att CIA och FBI använder sig av fjärrskådare drar jag av detta faktum inte nödvändigtvis samma slutsats som Eva Moberg. Min egen position vad gäller de s.k. paranormala fenomenen är att de studeras på allvar av en mindre grupp seriösa forskare (plus en mängd charlataner) och att det för närvarande inte finns några fenomen av denna typ som är empiriskt väletablerade.

3. Som icke-specialist är det omöjligt att i detalj kontrollera alla påståenden i en bok eller en tidskriftsartikel. Däremot är det ofta möjligt att kontrollera några av påståendena. När man gör så beskylls man ofta för att hänga upp sig på detaljer och inte se helheten. En sån kritik kan vara berättigad - ett ekonomiskt resonemang behöver inte var fel bara för att författaren inte kan stava till Keynes. Å andra sidan finns det fog för att vara misstänksam mot en text eller en person där de vetenskapliga påståenden man verkligen kan kontrollera är felaktiga eller missledande. Ännu mer graverande blir det om flera personer med olika bakgrund finner olika påståenden som är felaktiga. För att återknyta till Eva Mobergs essä, så innehåller den nästan inget som jag kan kontrollera utan mycken möda. Hon ger dock ett konkret exempel från fysiken när hon skriver: "Och slutligen kräver man annars sällan de utomordentligt höga odds mot slumpen som psi-forskningen fått fram, I fysiken ansågs t.ex. den s.k. mega-minus-partikeln bevisad redan efter två lyckade försök av 200.000." Jag utgår från att Eva Moberg inte medvetet vill föra sina läsare bakom ljuset, så hon måste följaktligen själv tro på denna lätt absurda beskrivning av en mycket viktig upptäckt inom elementarpartikelfysiken. (De som inte bara vill ta mitt ord på att Eva Moberg inte fattat något av vad hon skriver om "mega-minus-partikeln" hänvisar jag till www.physto.se/"hansson, där också den oavkortade versionen av denna artikel finns tillgänglig.) Tillbaka till mitt tidigare resonemang: Detta innebär inte att allt Eva Moberg skriver är fel, bara att hon inte tvekar att upprepa argument hon inte förstår.

De tre punkterna ovan tror jag är viktiga att ha i minnet både när man läser vetenskaplig text, eller artiklar om vetenskap, som t.ex. Eva Mobergs essä. Sen finns det naturligtvis också allmänna kriterier på trovärdighet som har att göra med logik och konsistens, och som kan tillämpas på all icke-litterär text. Man kan t.ex. inte som Eva Moberg både påstå att den så kallade "skepticismen" är en tro som är baserad på "den vetenskapliga materialismen", och samtidigt mena att denna materialism kan vederläggas via statistisk analys av kortgissningsexperiment.

Trovärdigheten hos en text beror inte på dess stil, men för mig fungerar stilen som en varningsklocka. Hänvisar man till auktoriteter och till allmänna vaga trosföreställningar? Poängterar man sina auktoriteters akademiska och andra formella meriter? Argumenterar man växelvis med anekdoter och referenser till förment vetenskapliga studier - i båda fallen utan källhänvisningar? Använder man krångliga fackord utan att förklara vad de betyder eller citerar man siffror utan att förklara vad som mätts och hur?

Till sist får jag nog ge Eva Moberg rätt i att positionerna vad gäller de frågor hon tagit upp i sina två artiklar i ordfront är ganska låsta - var och en måste till sist välja vad han eller hon skall tro på. För de som vill bilda sig en självständig uppfattning om just parapsykologi är det viktigt att ta del av vad dess förespråkare har att säga, men det är också viktigt att ta del av kritiken (se t.ex. www.csicop.org).

Men det finns viktigare frågor. Vad är naturvetenskap egentligen för något? Vad kan den, och vad kan den inte, tillämpas på? Hur mycket skall man lita på den, och varför? Hur förhåller sig naturvetenskapen till humaniora och samhällsvetenskap, till filosofi och religion? Dessa frågor är viktiga för vår världsbild, och centrala för en modern kultursyn. De kan lika lite lämnas till naturvetarna som historien till historikerna eller ekonomin till ekonomerna.

Thors Hans Hansson
2001.04.26