Just nu är EU:s ministerråd och Europaparlamentet i slutförhandlingarna om det som förhoppningsvis ska bli en gemensam lagstiftning som rör de europeiska medborgarnas tillgång till EU-handlingar. Den nya lagen skall antas både av parlamentet, av tradition ganska öppenhetsvänligt och ministerrådet, som nu leds av Sverige. Omröstning sker den tredje maj.

Förhandlingarna har varit en långa och sega eftersom motsättningarna i ministerrådet har varit stora mellan de länder som är entusiastiska förespråkare för insyn, offentlighet och öppenhet och de länder som är betydligt mer restriktiva. För det svenska ordförandeskapet är detta lite av en paradfråga och regeringen är förstås mån om att kunna inkassera in denna fjäder i hatten och komma till ett avgörande så snart som möjligt Även om kompromissen inte blir så bra som vi önskar kommer det förhoppningsvis i alla fall innebära ett steg framåt för ökad insyn i EU.

I Sverige får vi med bröstmjölken lära oss att öppenhet och offentlighetsprincip är viktiga och självklara värden. Öppenhet är bra för tilltron, demokratin, legitimiteten och effektiviteten i det offentliga livet. Om alla medborgare har möjlighet att följa politiska beslut, att ta del av underlag och i efterhand kontrollera att beslut fattats på rätt sätt, ökar också förutsättningen för att inga oegentligheter sker i offentlig förvaltning. Internationell forskning visar på ett kristallklart samband mellan hög grad av öppenhet i administrationen och låg grad av korruption. Även det omvända är sant, i slutna förvaltningar är graden av korruption större. Den svenska offentlighetsprincipen och tryckfrihetsförordningen är den äldsta i världen och har sitt ursprung i liberalen Anders Chydenius lagförslag från 1766. Den är verkligen något att vara stolt över och en fin exportprodukt. Vi svenskar i Europaparlamentet skryter gärna om vår lagstiftning i det här avseendet.

Vi har således en hel del att falla tillbaka på och kan i internationella sammanhang vara stolta. Men trots detta finns det betydliga brister i Sverige också. Vi har på senare år sett en oroväckande inskränkning i offentlighetsprincipen, meddelarfriheten och källskyddet. Många myndigheter är okunniga om hur handlingar skall arkiveras och vilka regler som gäller när kommuninvånarna vill titta på kommunalrådets taxikvitton. Allt för många anställda vågar inte berätta om oegentligheter på arbetsplatsen av rädsla att förlora jobbet.

Öppenheten måste gälla såväl dagens och morgondagens handlingar som gårdagens. Det finns många lik i garderoben under svensk 1900-tals historia. Många av oss minns sjukhusspionen i Göteborg, IB-affären och fallet med snickaren Leander som på oklara grunder miste jobbet på ett museum därför att han flera år tidigare klassats som en säkerhetsrisk. Leander hade delat ut flygblad för någon vänsterrörelse och hans fall gick till Europadomstolen som tvingade Sverige att betala ersättning. Det tycks ha funnits ett finmaskigt system som övervakade, avlyssnade och åsiktsregistrerade svenska medborgare på oklara grunder, främst för att de ansågs tillhöra extrema vänster- eller högergrupper. Övervakningsverksamheten bedrevs i samverkan mellan säkerhetspolisen, den militära underrättelsetjänsten och det socialdemokratiska partiet. Övervakningen blev allt mer politiserad och debatterad under mitten på 1990-talet och efter att bl.a. Norge hade tillsatt en sanningskommission för att utreda sin historia, ökade påtryckningarna på den svenska regeringen att också städa upp och klargöra vad som hänt, på vilka grunder människor har bevakats, avlyssnat och i många fall fått utstå integritetskränkande behandling.

År 1997 fick så Humanistiska och Samhällsvetenskapliga Forskningsrådet (HSFR) regeringens uppdrag att fördela 20 miljoner till en grupp forskare som skulle forska om åren 1920-1980 och svensk underrättelseverksamhet. I samband med debatten lovade flera ministrar maximal öppenhet, tillgång till arkiv och tidigare hemliga handlingar. Sekretessens dimmor skulle skingras lovade ministrarna Freivalds, Tham och von Sydow i en gemensam artikel i DN i december 1997. Nu skulle byken tvättas.

Ett 20-tal forskare fick pengar för att undersöka olika aspekter på underrättelseverksamheten och runt omkring i landet bildades tre större forskningsgrupper. En utav dem som jag själv ingår i, är knuten till Göteborgs Universitet och vi antog förkortningen SMUTS för vårt forskningsprogram (dels för förkortningen Svensk Militär UnderrättelseTjänSt, dels för att det var mycket smuts som skulle fram).

Jag skall här inte gå in på alla vedermödor och forskningsresultat, bara konstatera att det har varit ganska illa med öppenheten. De flesta av forskarna har haft stora svårigheter att få ut material från arkiven, trots att vi blivit lovade att få se i princip allt för att kunna göra vetenskapliga bedömningar av hotbilder, val av målgrupper mm. Jag själv forskar om terroristhotbilder på 70-talet och har fått avslag på 61 procent av alla handlingar jag begärt att få ut. De olika forskarna är statsvetare, jurister och historiker och har givetvis inget intresse av att hänga ut enstaka ministrar eller tjänstemän utan försöker genom att resonera kring tidsandan förklara och belysa vad som hände och varför. Risken är uppenbar att bara delar av sanningen kommer fram eftersom forskarna inte kan skapa sig en helhetsbild. Det rimmar illa med löftena om total öppenhet. Smutsen kommer att sitta kvar.

Vi har i Sverige, precis som i de flesta länder, mindre trevliga delar av vår moderna historia. Tvångssteriliseringar, rasbiologiska institutet, samarbete med Nazityskland långt över vad neutraliteten i formell bemärkelse tillät, nära samarbete med NATO under det kalla kriget bakom ryggen på det svenska folket och grova övergrepp mot medborgarnas integritet där minsta FNL-demonstrant riskerade att registreras. Det mesta av detta hände i ett sammanhang och en tidsanda, som inte ursäktar, men som kan bidra till att förklara vad och varför det hände. Men då krävs det att vi vågar vara öppna, dammar ut i arkiven, kritiskt törs granska vår historia och inte räds sanningen. Smutsen måste ut ur hörnen.

2001.04.26