Margita Björklund, kommunalråd för Folkpartiet i Göteborg, är en av de politiker som bedriver en kampanj för mer betyg i skolan. I nr 1/01 av Alba ifrågasätter Christer Wigerfelt betygen som ett redskap att främja bildningen. Björklund ger här svar på tal.

I sin artikel om skolan (se länk nedan) skriver Christer Wigerfelt att det är ett "lättsinnigt perspektiv" att se höga betyg som motsvarande höga kunskaper. "Kunskap är en kvalitet och betyg en kvantitet", skriver han också. Vi håller inte med om att det inte går att mäta kunskaper på ett objektivt vis. Om det sedan skall uttryckas i termer av siffror eller ord är mindre viktigt, så länge skolan ställer upp klara mål som eleven måste nå för att anses ha nått en viss nivå av kunskap. Den inställning som Wigerfelt har till lärandet är suddig i konturerna. Så som jag tolkar den menar Wigerfelt att det inte skall ställas några krav på eleverna och följaktligen inte heller deras föräldrar när det gäller att nå en viss kunskapsnivå. Wigerfelt verkar tro att den nya tidens enorma informationsutbud leder till att lärarna i princip inte behövs. Hela detta resonemang är fullständigt främmande för mig som tidigare lärare och nu kommunalråd för folkpartiet i Göteborg, ett Göteborg där krisrapporterna om tillståndet i grundskolan och gymnasiet ständigt påminner mig hur viktigt det är att kämpa för en bättre skola. De siffrorna som följer nedan är kalla fakta som Wigerfelt bör ta till sig.

De senaste siffrorna för höstterminsbetygen i åttan och nian visar att krisen i skolorna fördjupats. Antalet niondeklassare som fått streck i svenska, matte eller engelska har ökat i 18 stadsdelar jämfört med året före. Det är bara Kortedala, Tynnered och Torslanda som uppvisar ett ökat antal godkända elever. Vad gäller åttorna har var femte elev streck i något eller några basämnen. Bergsjöskolan har den svåraste situationen med 63 procent underkända elever. Frank Andersson (s), ytterst politisk ansvarig för grundskolan, påstår att grundskolorna i Göteborg är bra och skolan sannolikt aldrig varit bättre. Det är denna fullständigt verklighetsfrämmande uppfattning som förstärks av en sådan attityd som Wigerfelt visar i sin artikel. I Göteborg är det bara 72 procent av eleverna som fullföljer gymnasiet inom fyra år. Av gymnasisterna som får slutbetyg är det enbart 58 procent som uppnår högskolebehörighet. Detta är en utbildningsskandal utan dess like och slutsatsen som jag drar av rapporten är att gymnasiereformen är ett enormt misslyckande! Det vi ser nu är frukterna av en gymnasiereform som inte är värd namnet och en illa skött skolpolitik i övrigt som slagit mycket hårt mot speciellt de svaga barnen. De som har behov av särskild stödundervisning har berövats den genom att kuratorer och speciallärare försvunnit. Andelen behöriga till gymnasieskolan minskar och följden av att ungdomar ändå kommer in på tvivelaktiga betyg är att det individuella programmet, som skulle vara ett undantag i gymnasiet, nu är det tredje största.

Wigerfelt nämner en annan typ av kunskap än den repetitiva som han kallar "kreativitet och kritiskt tänkande." För mig som liberal är kreativt och kritiskt tänkande individer själva grunden för mitt partis existens. Men jag vet också följande: Kreativt och kritiskt tänkande förutsätter en djup kunskapskälla att ösa ur. Den elev som grundligt lärt sig svenska, historia och samhällskunskap klarar av att ta emot, sålla och analysera all den information som öser över oss genom
bl. a. Internet. Den elev som inte har grundläggande kunskaper kommer att bli offer för t. ex. nynazisternas vidriga ideologi.

Vi i folkpartiet menar att den härdsmälta som vi ser i skolorna kunnat undvikas om rektorer och lärare givits ordentliga resurser och skolan haft en tydligare politisk ledning. Rektorerna skall ges mer ekonomiskt stöd som möjliggör köp av administrativa tjänster så att de själva kan ägna sig mer åt pedagogiskt arbete. Lärarna skall ha höjda löner och fler möjligheter till vidareutbildning och karriär. För att få ordning på grundskolan har vi bl. a. föreslagit att det skall införas betyg från årskurs sex och det behövs fler steg i betygstrappan för att göra betygen mer nyanserade. För att föräldrarna lättare skall ha en god kontroll på sina barns kunskapsutveckling och sociala utveckling har vi föreslagit att samtliga stadsdelsnämnder ser till att det upprättas skriftliga omdömen som komplement till utvecklingssamtalen och att föräldrarna erbjuds ta del av omdömena. En av de mest grundläggande förutsättningarna för att barnen skall kunna ta åt sig kunskap är att de har en lugn och säker arbetsmiljö. Elever som stör skall kunna avvisas från skolan för längre tid än vad som kan ske idag och de som mobbar skall flyttas från skolan, de mobbade skall stanna kvar.

Jag håller med Wigerfelt att skolan står inför utmaningar. Det är utmaningen i att göra skolan till en plats där alla barn och lärare trivs bra, känner sig trygga. Det är utmaningen i att våra barn skall möta engagerade lärare som kan fånga barnens lust att lära, bland annat genom att utnyttja tekniska landvinningar som Internet. Men om Wigerfelt tror att barn och ungdomar inte behöver grundlig kunskap i historia för att kunna orientera sig i nutid och som vuxna utveckla nya landvinningar, då hävdar jag bestämt att han har fel.

Text: Margita Björklund, kommunalråd (fp)
2001.04.26