Extra |
Hur mycket plats är det tillåtet
att ta i klassrummet? Vad är skillnaden mellan att fnissa och
flabba och hur aktiv det är tillåtet att vara som sexuellt
subjekt? I sin avhandling I en klass för
sig söker socialantropologen Fanny Ambjörnsson
svaret på frågan: Hur blir man egentligen tjej?
Doktorsavhandlingar lockar sällan till
skratt. Inte heller hör det till vanligheterna att man måste
lägga ifrån sig boken och göra något annat
ett tag bara för att det gör för ont att fortsätta
läsa, eller att man längtar efter att få gå
och lägga sig bara för att få fortsätta med
nästa kapitel och se hur det går. Fanny Ambjörnssons
avhandling är ett av undantagen.
Under drygt ett års tid
vistas Ambjörnsson i två sinsemellan mycket olika gymnasieklasser;
en Samhällsvetarklass och en Barn- och Fritidklass, där
innebörden av att vara tjej väsentligt skiljer sig åt.
En av Ambjörnssons grundpremisser är att könsidentitet
inte är något statiskt eller förutbestämt.
Tjej är inte något man föds till utan något
man blir, och processen att bli tjej - och framför allt rätt
sorts tjej - handlar om relationer, rörelsemönster, utseende
och attityd. Medan den karaktäristiska samhällsvetartjejen
kännetecknas av egenskaper som empati, social tillgänglighet
och måttfullhet i språk och fysisk framtoning kan hennes
motsvarighet i BF-klassen beskrivas som upproriskt burdus, med ett
rörelsemönster som har stora likheter med det traditionellt
maskulina och ord som prutt och hora i det dagliga vokabuläret.
Med skolan som arena kan
identitetsskapandet bli en fråga om valet mellan att äta
upp eller inte i matsalen eller klampa fram i korridoren med Buffalo-skor
jämfört med att i nätta gympaskor återhållsamt
vandra fram med böckerna tryckta mot bröstet.
Eller som BF-eleverna Lotta och Jenny uttrycker det: De
som går bra program har såhär bra-förtroende-gångstil,.
--- De sitter inte i korridorerna och skriker bajskorv,
utan kanske fint på caféer i stället. --- Om BF
tänker man rassel rassel i korridorerna, såna
som typ gör mer väsen av sig.
Föreställningarna om det Kvinnliga
sätter i högsta grad sin prägel på vad det
innebär att skapa sin identitet som tjej, och en av de frågor
som avhandlingen väcker handlar också om huruvida Ambjörnssons
gymnasietjejer är förtryckta offer eller om de i själv
verket är aktiva subjekt, med makt att förändra sin
situation. Annikas uttalande nedan skulle kunna tolkas som bekräftandes
båda ståndpunkterna.
Söndagar är en okvinnlig dag. Man duschar inte,
håret hänger, man rakar inte benen. Det är lite
jobbigt att vara kvinnlig hela tiden, man har liksom inte alltid
lust. Man orkar liksom inte alltid. Ibland vill man bara få
lugn.
Å ena sidan handlar tjejidentiteten
om att vara åtråvärd och rätt
i andras ögon. Å andra sidan så finns frizoner
och utrymme att ta ett steg tillbaka och se på det kvinnliga
som något som är möjligt att avstå ifrån.
Och gemensamt för både samhällsvetartjejer och BF-tjejer
är att de på olika sätt utmanar den norm som de
har att förhålla sig till; S-tjejerna parodierar, inte
sällan i form av ett närmast subversivt fnissande, över
de välanpassade, fina flickor de förväntas vara medan
BF-tjejernas motstånd tar sig uttryck i en närmast vårdslös
kaxighet och genom att ta stigmatiserande benämningar och göra
dem till sina egna. Genom att vara först med det onämnbara
fråntar man också fördömaren hans makt.
Det betyder ju ingenting längre. Kom nu hora så
går vi. Det kan man säga utan problem.
I en klass för sig är
ett exempel på hur feministisk kunskap kan göra ont att
ta till sig. De mekanismer som verkar i tjejernas vardag och villkor
ställer frågor om inte bara vår samtid utan också
om oss själva. Av samma skäl är det emellertid också
möjligt att kalla den sortens kunskap emancipatorisk. Gymnasietjejerna
i I en klass för sig har en medvetenhet
och en förmåga att utmana den rådande normen. Och
att som Ambjörnsson sätta fingret på och konkretisera
vad det är vi gör för att upprätthålla
den rådande ordningen, är en av de förutsättningar
genom vilka en förändring kan bli möjlig.
2004.03.11
|