Det finns en viktig poäng med att läsa böcker. Vi hinner tyvärr bara leva ett liv, men de ger oss tillträde till andra människors tillvaro. En möjlighet att se hur det kan vara i någon annans liv, oväsentligt om den personen är fiktiv eller verklig. Jag har funderat över det mycket nu när jag läst två böcker efter varandra och lyckats leva mig in i bägge, trots att jag inte haft särskilt mycket gemensamt med vare sig författarna eller huvudpersonerna.

Stefan Eriksson är några år yngre än jag och bosatt i Stockholm. I hans debutroman Fjäriln Vingad, hänger ett gäng grabbar, som förmodligen har ganska mycket gemensamt med författaren själv, runt på krogarna i Stockholm. De får ett infall - sådär som man får ibland - och sätter sig och planerar ett practical joke. Till skillnad från de flesta andra krogplaner av den här typen så genomförs denna.
På en ganska tröttsam jargong berättar Eriksson om vad som händer. Huvudpersonerna låter tillverka en skylt som tillkännager att "Skanska bygger raffinaderi - klart våren 2004". Sedan smyger de ut en natt och placerar skylten i Hagaparken i Stockholm. Och sedan bryter det loss. Av ett antal tillfälligheter så blir projektet bekräftat av en förvirrad politiker som inte blir emotsagd på grund av att resten av regeringen är oanträffbar. Och så är drevet igång. Det startas protestgrupp, journalisterna hetsar osv. Ibland är det hur kul som helst och ibland är det sååå boring. Kanske för att jag som sagt kan känna igen mig. Känner man såna här grabbar, eller? De tycker att de är så smarta men mest känner man att de bara borde ta sig i kragen och växa upp.
Det gäller även författaren själv. Hans putslustiga utvikningar går mig bitvis på nerverna och hur roligt är det egentligen att kalla CNN:s ditresta reporter för Charlene Tilton (det var hon som spelade Lucy i Dallas i fall ni undrar. Sedan försökte hon sig på en karriär som countrysångerska, men det blev nog inte så mycket med det och detta vet jag för att jag är lika insnöad som Stefan Eriksson.).
Det finns många motsvarande fjantigheter i smådetaljerna. Kungen har t ex just varit och klippt av bandet på invigningen av "Det upphandlade daghemmet Torpeden - för den moderna ungdjäveln", för att bara nämna ett exempel.
Hade jag varit redaktör på förlaget hade jag förmodligen tjatat igenom en uppstrightning av texten - och då hade den kanske tappat en del i originalitet.
Direkt efter Fjäriln Vingad gav jag mig på Priset på vatten i Finistère av Bodil Malmsten. Och ta mig tusan kände jag mig inte befryntad även med henne. För den som inte vet så är hon född 1944, främst känd som poet, men har även skrivit några av kritikerna uppskattade romaner. Numer bor hon i Frankrike.
Hon beskriver i den nya romanen hur hon säljer sin insatslägenhet i Aspudden i Stockholm och flyttar till ett litet hus i Frankrike för att odla sin trädgård. Någonstans i början påpekar hon visserligen någonting i stil med att "jag heter inte jag och min väninna inte Madame C ­ vi är personer i en bok, en längre prosatext" men nog känner man att det handlar om henne själv även om romanformen ger friheten att ljuga lite eller i alla fall frisera verkligheten efter eget skön.
Det är första gången på länge jag känt igen mig i hennes böcker. Sist var det i diktsamlingen "Det är ingen ordning på mina papper" vars titel jag av någon anledning ofta kommer att tänka på Och det är kanske inte så konstigt, konstigare är att jag kan leva mig in i hennes skildring av det stillsamma livet på den franska landsbygden. Hur hon finner lyckan i luktärtsfrön och i att köpa ostar på marknaden. Jag har aldrig haft fantasier om att göra en sådan tripp som final på mitt liv. Det är nämligen så hon framställer det. Hon har hittat sin slutstation. De små upplevelserna - som så många andra skildrat förr och lovprisat som livets mening - har blivit hennes väg till någon sorts frid med sig själv. Den lilla fina boken fick mig nästan att känna doften av mylla och att känna hur det känns att få jord under naglarna.
När jag lagt bägge dessa böcker på hyllan fick jag först en liten känsla av oro. Led jag möjligen av en lätt släng av schizofreni? Hur kan jag gå in i dessa så vitt skilda världar? Borde det inte vara omöjligt? Men så slår det mig att det är det ett ivrigt boläsande gett mig. Förmågan att leva mig in i andras liv. En förmåga som förhoppningsvis är till stor hjälp i många sammanhang. Empati är väl precis vad vi försöker lära våra barn och vad vi önskar mer av i världen? Det borde bli lättare att ta sig fram i det sociala livet med en sådan förmåga. Läs alltså fler böcker mina vänner ­ om inte annat så hinner man med så många fler och intressantare liv än sitt eget enda lilla på det viset.

Siri Reuterstrand
2002.03.07