" Det händer i Lissabon att en stor blomma slår ut i min bröstkorg. Dess namn är Infarkt."

Så börjar Göran Tunström sin tänkebok "Under tiden" som han skrev i efterdyningarna av en sjukdomsperiod för sju år sedan.
Den nyligen bortgångne värmlandsförfattaren var en stor berättare, vilket de korta prosastyckena i denna bok vittnar om. Här avhandlas på 184 sidor ...ja, LIVET - kan inte komma på något bättre ord, på författarens unikt egensinniga och språkrika sätt.

Jag är ingen kännare av Göran Tunström, skall erkännas. Försökte läsa hans roman "Ökenbrevet" för cirka 15 år sedan, men tyckte det var lite svårt att identifiera sig med den religiösa estetiken. Dock känner jag mig mer redo nu, och denna reflekterande bok tror jag kommer att fungera som en nyttig vägvisare in i Sunne-sonens värld av skrönor och romantiska drömmar.
Mixat med det allra enklaste och vardagsnära ur värmländsk berättartradition där landsbygdens människor dominerar.
"Min far dog den 11 december 1949. Han var då femtiofyra år nio månader och tjugotre dar..." får vi veta inledningsvis.
Detta etsas fast i den då 12-årige sonen, som bestämmer sig för att leva tills han blir 28 år innan vilket "...han skall ha rest jorden runt, legat med många flickor och skrivit minst tio bra böcker."
Nu blev det inte så. Han klappar ihop och hamnar på "hispan" i tjugoårsåldern och det får honom att "hämta andan och se klart".
Dock lever han i tron att han inte skall bli en dag äldre än sin far.
Men det blev han.

I boken får vi ta del av Tunströms många resor runt om i världen. Allt från det tidiga 60-talets Grekland, där han var reseledare, till Indien, Nepal, Mexico och 80-talets Nya Zeeland som han besöker först efter att han beskrivit det i romanen "Juloratoriet".
Och möten, besynnerliga möten, med mängder av människor. Vänner och anonyma...
Men det flimrar även av samhällskritik i några av essäerna. Miljöförstöringen i västerhavet utanför Koster - där han bodde många somrar - behandlas. Och dagens språkutarmning analyseras med utgångspunkt från Idrottsbladets märkliga kortprosa i slutet av 50-talet!

Men framför allt är detta en vis mans ord. Många referenser till stora diktare och heliga skrifteord förekommer. Dock säger sig Tunström inte vara troende. Men med en far som var präst har han fått mycken lärdom på området gratis.
Ändå är han befriande klarsynt över vilken skillnad det var mellan rötterna på faders- och moderssidan, för hans morfar skyfflade kol och hörde August Palm tala. Och så spelade han fiol och de ville han skulle utbilda sig på Musikaliska Akademien.
"Men det passade sig inte att en eländig bruksarbetarson gjorde sig märkvärdig ", skriver Tunström och jämför med farfars-världen där det suckades över ogudaktighet och "om man gjorde sig gudalik, var man där märkvärdig."
De halvsideskorta betraktelserna, närmast att räkna som prosadikter, är det som kanske mest stannar kvar i denna bok som jag varmt rekommenderar.

Text: LEIF WILEHAG
00.03.15