I kölvattnet efter årets filmfestival i Götet beställde jag denna bok på internet. Kjell Sundstedt har många års erfarenhet av manusarbete samt filmklippning, dramaturgi och regisserande. Han var med om att skriva den första tv-såpan i Sverige - "Privatliv" 1982 - som nog de flesta har glömt i dag (jag, i alla fall; här får vi veta att poeten Bodil Malmsten skrev och regisserade den också!) och han skrev även manuset till filmatiseringen av Göran Tunströms roman "Juloratoriet."

Boken följer manusarbetet från idé till till slut samt behandlar såväl dramatiskt som lyriskt berättande. Den har ett europeiskt perspektiv på karaktärer, dialog och dramaturgi och exemplen är hämtade från nordiska filmer som "Jägarna", "Adam och Eva", "Fucking Åmål" och "Hamsun".

Det är många faser som ett filmmanus går igenom. Producenter, finansiärer, konsulenter, regissörer och fotografer vill ha ett ord med i laget. Sundstedt ger många goda råd. Men han betonar att varje manusförfattare måste tro på sitt eget manus, och att man inte skall gå med på hur mycket kompromisser som helst.
Var sparsam med detaljerade redovisningar! menar han. För det är regissörens sak. Tänk på att dialogen måste "mena något" och föra handlingen framåt och glöm inte undertexterna; alltså vad som egentligen sägs med det som sägs!
Och tystnaden i film kan vara mycket effektiv om det används rätt.

Karaktärerna är också viktiga. De kan födas endera ur intrigen eller så föds karaktären först och ur den växer intrigen fram.
Sundstedt talar också om de två dominerande dramaturgierna i västerländsk film - "Vem-vinner-historien" och "Resan".
Den första kategorin är vanligast, med en skurk och en hjälte som tävlar mot varann. I den andra formen berättas så kallade "road-movies" där slutmålet inte är det väsentliga utan resan kan ofta sägas vara målet.

Han ritar upp "Valfisken" när han talar om "Vem-vinner-historiens" dramaturgi. Och bygger därmed på vad Aristoteles en gång nämnde om hur en historia skall berättas: Akt 1: där förutsättningarna presenteras. Akt 2: där konflikten utvecklas, trappas upp. Akt 3: där upplösningen sker.
Den svenske dramaturgen och pedagogen Ola Olsson har utvecklat en sex-stegsmodell av det hela, och talar där om: anslag, presentation, fördjupning, konfliktupptrappning, konfliktupplösning och avtoning.

I boken delar några andra manusförfattare och producenter med sig av sina erfarenheter - Lisa Ohlin, Per Olov Enquist, Klas Östergren, Agneta Fagerström med flera - och de är inte alla eniga om hur filmer skall berättas.

Kjell Sundstedt kommer också med många egna åsikter om film. Inte minst är han kritisk till det amerikanska inflytandet, som exempelvis har inneburit att begreppet "pitcha" har dykt upp, vilket innebär att man i brist på tid muntligt och i mycket kort form skall berätta sin historia för producenter och konsulenter.
Då gäller det att ha munläder och personlig utstrålning. "Försök åtminstone få med början, mitten och slutet..." är det råd Sundstedt ger.

Det är mycket att tänka på i arbetet med ett filmmanus. Vilket denna bok beskriver mycket utförligt. Men författaren avslutar:

"Till sist och trots allt som kan ske innan en film har premiär, så glöms det bort om filmen blir bra. Då är alla sorger och motgångar som bortblåsta. Som manusförfattare arbetar du med illusioner i en märklig drömfabrik."

Text: LEIF WILEHAG
00.03.15