| |
Sverige hade långt in på trettiotalet
sämst boendestandard i Europa näst efter Finland. Det är
lätt att glömma i dagens välfärd. Jag minns själv
hur förvånad jag blev när jag tidigt på åttiotalet
i samband med en etnologisk uppsats intervjuade en kvinna som på tjugotalet
flyttat till Göteborg från London. Hon berättade att hon
blev så ställd när hon kom hit.
- Jag förstod inte hur man skulle göra, du förstår,
i London, de fattigaste av de fattiga de hade toalett. Men här hade
vi ingen. Så när jag kom så vågade jag inte fråga
hur jag skulle göra. Jag kunde ju inte ett ord svenska. So I shit in
a paper and burnt it up. Utedass hade jag aldrig sett.
Låg vi verkligen så mycket efter? Jag som är född
i slutet av femtiotalet har själv upplevt utedass i stadsmiljö.
I Haga här i Göteborg fanns de kvar långt in på sjuttiotalet.
Så inte kunde väl arbetare i London ha haft WC redan när
Kathy flyttade hit?
Men det hade de. Förklaringen till vårt korta minne är kanske
att den svenska modellen lyckats så effektivt. Vi har städat
bort historien på gott och ont.
Ljus och luft
Startskottet för den nya tiden kan sägas vara Stockholmsutsällningen
1930. Där visade man upp alla de nya idéerna kring boende. Praktiskt
och rationellt var två nyckelbegrepp.
Det var brist på arbetskraft i städerna och befolkningsomflyttningen
var stor.
Det började byggas över hela landet. Nya bruksorter växte
upp och de redan existerande städerna blev större. 1931 kom de
svenska funktionalisternas manifest. Makarna Myrdal skrev om krisen i befolkningsfrågan.
Det byggdes "solgårdar" med ljus och luft. I barnrikehusen
fick du flytta in om du hade minst tre barn. Och för de flesta var
det som att komma till himmelriket. Kathy var en av dem som fick en lägenhet
på Majstångsgatan i Göteborgs stadsdelen Majorna. Hon flyttade
in med sina fem barn.
- Det första jag såg var badkaret. Mina barn, tänkte jag.
Där var fullt med vatten. Dom badade hela tiden. Till och med de som
hjälpte mig med möblerna badade. Jag hade inte en chans på
tre dar.
Badkar var en lyx och skulle så förbli ännu ett tag. Inte
förrän på sjuttiotalet var behovet av ett allmänt bad
bortbyggt/renoverat i Majorna.
Trångt - men praktiskt
Lägenheterna var ännu små, minimala tvåor. Rationellt
planerade med små kök, för att husmor inte skulle behöva
gå för mycket när hon arbetade i köket. Det var förresten
inte meningen att hon skulle vara där så mycket. Borta var bondhushållningen.
Nu var det färdiga konserver som gällde. Det här var ju innan
frysen och kylen erövrade köken. Kvinnorna skulle ha tid med annat.
Naturligtvis blev det en krock mellan det gamla sättet att bo och det
nya. Det var inte bara att bygga bort inrotade vanor. Från 1939 och
under hela kriget pågick en bostadsvaneundersökning i Sverige.
Det var Svenska slöjdföreningen och SAR (Svenska Arkitekters Riksförbund)
som stod bakom den.
Så ska vi ha´t
Lena Larsson, kvinnan som långt senare lanserade begreppet "slit
och släng" var en av dem som var med och utförde undersökningen.
Hon berättar i sin memoarbok "Varje människa är ett
skåp" om hur hon intervjuade hundra familjer i Stockholmsförorten
Traneberg om hur de levde i sina nya hem. Anmärkningsvärt många
valde att frivilligt tränga ihop sig i ena rummet och ha det andra
som "finrum". Allt efter förebild från det gamla bondesamhället.
Så här kunde man ju inte ha det. I god folkbildaranda startades
bo-kurser. Den första startade 1943 i Gustavsberg. Den fick snabbt
efterföljare. Människor över hela Sverige fick konsumentupplysning
om det mesta som rörde textilier, möbler, belysning, barn och
hemarbete (ett begrepp som på den tiden inte stod för att man
satt hemma framför en dator utan snarare kunde översättas
med hushållsarbete). Kurserna brukade avslutas med en liten utsällning
anordnad av kursdeltagarna. De möblerade gemensamt upp en nybyggd lägenhet
och en liten katalog brukade tryckas.
Det skulle vara lätta, ljusa, praktiska serietillverkade möbler.
Troligt är väl att freden 1945 gav en framtidsoptimism som gjorde
befolkningen benägen att satsa på sitt boende.
Å nu då?
På det här sättet spred sig förändringen med en
förvånansvärd hastighet och effektivitet. Byggandet fortsatte
på femtio- och sextiotalen. Visserligen förfuskades kanske många
av ideerna och mycket blev inte som man tänkt sig runt förortstorgen,
men boendestandarden höjdes och synen på boendet förändrades.
Dessa förändringar går naturligtvis hand i hand med andra
reformer och samhällsförändringar, skolans förändring,
synen på barn och tonåringar är viktiga pusselbitar när
man vill göra sig en bild av välfärdssamhällets framväxt.
Nu när välfärden monteras ner igen och var och en förväntas
ta hand om sig själv återstår att i en blandning av nostalgi
och självkritik blicka tillbaka.
text: SIRI REUTERSTRAND
ill: HENRIK LANGE samt omslag till Ludvig Nordströms bok Lortsverige,
som första gången kom ut 1939.
Lästips:
Lena Larsson: Varje människa är ett skåp
Uno Åhrén, Gunnar Myrdal: Bostadsfrågan såsom socialt
problem
Alva och Gunnar Myrdal: Kris i befolkningsfrågan
Ludvig Nordström: Lortsverige
Per Svensson: Storstugan, eller När förorten kom till byn
Artikeln Alienation trots pelargoner i Alba nr 1- 97
|
