Rektorn för ett universitet sitter på ett sexårigt mandat. Den gamle kommunisten Jan Ling drog in i Vasaparken i Göteborg som en virvelvind och drog upp en massa gammalt damm. I Stockholm satt nyliberalen Per Unckel och hjälpte till att hålla dammet kvar i luften. Var skulle det landa? Bland personalen spreds en viss oro för framtiden. Idag är ingen av herrarna kvar i de centrala positionerna. Jan Ling har nu hunnit smälta intrycken och ger en uppenhjärtlig intervju exklusivt för Alba.

DET VAR DAGS ATT LÄGGA AV NÄR JAG HADE FLAGGAN NÅGOT SÅNÄR I TOPP

Varför hoppade du av som rektor när du bara hade ett år kvar av din mandatperiod? - Jag anser att man ska ha kraft att ge järnet om man har ett sådant jobb. Men jag hade haft några lunginflammationer och kände att jag inte riktigt hade orken längre. Jag var rädd att det skulle drabba både universitetet och mig om jag hade varit sjukskriven och borta som konvalescent under en tid. Så jag ansåg att det var dags att lägga av när jag hade flaggan något sånär i topp. - En annan anledning var att det var så många omstruktureringar på gång, men en extern ordförande och nya regelsystem från departementet. Så på något vis tänkte jag att det är bättre att det kommer en ny människa som kan implementera detta nya. Jag tillhör nog det gamla gardet. Nåja, så drastiskt är det väl inte, men kanske kan det handla om timing? - Jo, det är en stor förändring med en extern ordförande. Jag är inte alls emot det, men det kommer att bli en stor förändring. Jag är ju inkörd i ett annat system. - Sen drev jag frågan om handelshögskolans nya struktur ganska hårt. Jag fick inte igenom den struktur med näringslivet som jag hade tänkt mig. Nu blev det ganska bra ändå, men jag blev lite besviken över att jag inte klarade av att genomföra förändringen. Jag har helt klart för mig att det var rätt tänkt, men jag fick ju stryk på den punkten. - En annan punkt där jag blev kort i rocken: jag tror att man måste tänka Sverige uppdelad i fyra-fem utbildningsregioner. I Skåne har de börjat och kommit ganska långt, exempelvis i relationen till Köpenhamn. Jag har jobbat intensivt för att få en västsvensk regional struktur. Jag hade tänkt mig. Jag hade tänkt mig den ungefär som Berkeley. Med ett nätverk som skulle sträcka sig över hela Västsverige, från Karlstad ner till Halmstad. Samtidigt skulle man lösgöra fakulteterna ändå längre än vad jag gjorde till självständiga högskolebildningar. I storlek och potential skulle de motsvara ungefär de övriga högskolorna. Så skulle man kunna ha ett gemensamt rektorsråd, som inom sig utser en president. Det här drev jag under två-tre år, men fick inget gehör för detta. Jag hade politiskt stöd för det men, men om jag ska vara riktigt ärlig hade jag inte riktigt stöd från de andra rektorerna. Skulle inte detta stärka deras ställning i relation till Göteborg? - Jo, men framförallt i Karlstad såg man detta som att det skulle kunna hindra dom att bli ett universitet. Jag tror att det var en felaktig analys, det hade mycket väl gått att kombinera med mitt förslag. I Västsverige får vi mindre utbildningsmedel i förhållande till befolkningsmängden än andra delar av Sverige. Så länge man inte tänker regionalt, så kommer man att sakna kraft i relation till de andra delarna av Sverige. - Skulle jag ha varit kvar ett år till så vete fan om jag inte skulle ha kandiderat för ytterligare tre år, för att driva denna fråga vidare. Men jag kände att jag inte hade fysisk ork, och inte heller flytet. Unckel genomförde en reform som innebar att rektorn fick ökad makt på universiteten. vad innebar det för dig? - Jag hade två huvudidéer när jag gick in i det här. Den ena var att sätta större ansvar hos verksamhetsföreträdarna att jobba för universitetet. Jag upplevde att många använde universitetet mer som ett hotell. Man är kvar så länge det är bra, sedan sticker man. Jag ville bygga upp en känsla att det var värt något att jobba för universitetet. Om jag ska vara ärlig var det mest förvaltningen som kände detta. Samtidigt tyckte jag att tjänstemännen hade för stort inflytande på universitetets policy. - Detta ligger till grund för konstruktionen med dekanerna som en part och universitetsrådet som en annan. Jag ville skapa en maktmatris med dekanerna på den lodräta linjen. Övergripande skulle universitetsrådet stå på den vågräta linjen. Tanken var att dessa två skulle hålla varandra i balans. Tjänstemännen jobbar parallellt med dessa maktpoler, men skulle kunna stå fria från den maktkamp och konflikter som alltid måste in i beslutsfattandet. - Det var i alla fall idén och jag tycker att det fungerade något sånär i alla fall. Vi har ju en gammal konflikt som rör verksamhetsföreträdare och tjänstemännen, där de senare har haft en ganska stark ställning inte minst genom förvaltningschefen.

MAN MÅSTE ARBETA I ETT FEDE- RATIVT SYSTEM

- Det är riktigt. Jag upplevde strukturen så här: tjänstemännen utgör skelettet, medan verksamhetsföreträdarna är lösa köttdelar upphängda på det. Detta innebär att man ser universitetet som en hel kropp. Men jag anser att de olika verksamhetsdelarna är så olika varandra att detta inte går. Man måste istället arbeta för ett federativt system. Då blir det omöjligt att ha en centralistisk styrning av universitetet. Det måste helt enkelt vara decentraliserat, så att varje enhet skulle kunna fungera autonomt. - Då kommer vi tillbaka till Unckel. Vi kom in i ett annat konkurrensläge med honom. Hade han fått fortsätta en period till hade han antagligen drivit detta mycket hårdare. Jag skulle inte ha något emot en mer öppen och skarp konkurrens mellan universiteten. Men det förutsätter ju att det finns ett listsystem som graderar universiteten på något sätt, och de kan ju aldrig bli rättvisa. - Det fanns ju ett förslag att lägga en pott på fem procent som kvalitetsanslag. Jag är inte säker på att det var så dumt. Så här efteråt. Då var jag mer tveksam. En del av universitetet lever på en image, där innandömet kanske inte motsvarar det som syns utåt. - Vi får anslag som inte lyder marknadslagar, som man gör i exempelvis USA. Då måste man vara än mer sträng i en kritisk utvärdering. Annars kommer inte detta system att hålla med en fri utbildning. Det kommer att kollapsa. Det är så med alla statligt eller kommunalt betalda verksamheter. Det måste vara redig självkritik. Självständighet är naturligtvis viktig ur vissa sapekter, men kan inte ett ökat samspel med samhället vara ett alternativ till rangordningslistor för att höja kvaliteten på universiteten? - Jo, naturligtvis. Jag är inte så säker på att listningssystemet är så bra. Integrationen med samhället i övrigt är ju den andra komponenten. Jag tror att i framtiden kommer studenterna att ha mycket större mobilitet än idag. Jag känner ungdomar som hellre läser i Växjö än i Göteborg. I Trollhättan får man lägenhet plus cykel, varför ska man då sitta i Göteborg? - Det innebär att vi i alla fall kommer att få någon form av värderingar. Naturligtvis måste man grunda sin ståndpunkt på något som student när man väljer studieort. Men då kan man ju sätta sina egna kriterier för ett beslut. - Vet du hur stor del av budgeten som läggs på reklam? Jag tror att det är närmare 15 procent! Det är väl inte säkert att det är bra att varenda jävla student ska ha en egen broschyr i brevlådan. Då gäller ju vem som är bäst reklammakare och vi har kommit in i ett kapitalistiskt marknadssystem av ett statligt utbildningssystem. - Jag har funderat mycket över detta och tycker därför att tanken på utbildningsregion inte är så dum. Med de nya datastrukturerna är det inte alls säkert att de vetenskapliga innovationerna kommer att ske vid de stora och gamla universiteten. Det kan lika gärna ske i Ronneby eller Karusoando. Det är nya strukturer som avgör detta. - Vi har inte hunnit med utvecklingen i samhället. Jag upplever universiteten som ganska tröga. Framför allt, även om man försöker lossa på förordningar, så är den gamla myndighetsstrukturen väldigt svår att att jobba med och hålla sig inom i förhållande till de krav som finns ute i samhället.

DÅ DROG DE UPP MIG UR DYN OCH SÅG TILL ATT KLARA MIG

Du talar för de regionala högskolorna. Men det finns ett stort motstånd mot detta inom de stora universiteten, oberoende av politisk hemvist. - Ja, det är ju intressant att vänstermannen Sven-Erik Liedman och högermannen Stig Strömholm här är på samma linje. Det är frågan om en värdekonservatism i förhållande till kunskap och forskning. Om vi återgår till maktfrågan, och den makt som det var tänkt att rektorn ska ha. Tycker du att Unckels intentioner har blivit genomförda? - Jag tycker nog att jag hade väldigt mycket att säga till om. - Nu är det ju så att jag pratar väldigt mycket om dagarna, så det var inte så att jag bestämde en sak och sedan genomförde den. Jag hade en massa idéer och sprang och snackade med folk om det. Så kände jag mig för tills jag kände att det går nog eller också inte. Jag försökte att inte köra över folk. Här hade jag stort stöd av mina medarbetare, som försökte rädda mig flera gånger när jag plaskade åt helvete. Då drog de upp mig ur dyn och såg till att klara mig. - Jag tror att det är viktigt med dialog före beslut. Några har sagt att det inför ett beslut är viktigt att vara den siste att tala med dig, för att få största möjliga inflytande över beslutet. - Det tror jag är riktigt. Det har jag fått mycket kritik för. Martin Fritz brukar skoja om detta, att jag är lättpåverkad. - I början fattade jag inte det. Jag kunde gå ut med en idé och testa den, så trodde folk att jag redan hade bestämt det. Jag fattade inte riktigt att jag hade makten att bestämma. - Så småningom försökte jag jobba med fem olika maktcentra. Det första är dekanerna, de som är verkställande för fakulteterna. Jag såg min uppgift att samordna deras verkställighet till en helhet. Vanligen träffade jag dem en gång i veckan. - Det andra är studenterna. Studentkommittén träffade jag också en gång i veckan. Studenterna var viktiga för alla framtida beslut. Jag tror inte att jag tog något framtidsbeslut utan att ha förankrat frågan hos studenterna. Jag såg universitetet som deras mer än några andras. För mig var studenterna viktigast. - Det tredje var facken. Det var en massa strul med dem i början, men så småningom hittade vi en väldigt bra relation. - Det fjärde var universitetsråden (som sysslade med informationsfrågor, utbildning, mm) och till sist mina två provrektorer och Silas Gustafsson, som ju var en slags förvaltningschef. - Jag försökte stämma av hos alla innan jag gick vidare till ett beslut. ... och när det inte var konsensus? - Då gick jag inte emot studenterna. Sedan kunde jag väl köra över dekanerna någon gång och få fan för det. - Det finns två filosofier när det gäller att styra. Det ena är att fatta beslut och räkna med att ungefär 30 procent av det du gör är åt helvete. Men det tar man för att komma vidare. Det andra är att ligga på beslutet för att minska felprocenten så långt det går. Hundra procent går inte för då händer ingenting. - Det är möjligt att jag gjorde felet att ha för hög felprocent. Jag var alltför snabb. Och kanske lyssnade jag allra mest på de sista åsikterna. Finns det fler strukturer som du kan identifiera på universitetet utöver de fem som du nämnt, som kan spela med eller mot varandra? - Jag hittade inte former för en relation med samhället. Nu när jag börjar få perspektiv på universitetslivet, ser jag det som en väldigt klosterliknande tillvaro. Det finns undantag, naturligtvis främst medicinarna. När jag var nede på Sahlgrenska såg jag Olle Isaksson sitta där väldigt nära sin verksamhet. Men många av oss andra är alltför långt ifrån. Jag tror det vore bättre med fler adjungerade professurer, med fler som arbetar både inne på universitetet och ute i samhället. - Det blev ett jävla liv om Telia-professuren. Där tyckte jag jag hade hittat ett mönster och var beredd att ta in firmanamnet i universitetet. Jag tycker inte att det är någon skillnad på det och Oskar II. Jag struntar i vad det heter bara vi får stålarna. Jag hade även Siemens på gaffeln, plus ett par tre stora företag till. - Men så blev det så mycket strul kring Telia-professuren, att alla hoppade av. Det handlar om 10-15 professurer som jag hade i skogen, om än inte i handen. Det hade varit en bra grej att få in i universitetet. Jag tror nämligen att man ska jobba i drakens buk. Man ska inte vara rädd för dem utan utnyttja dem. - Våra forskningsfonder är ett annat exempel. De har gått upp med 30 procent. Det ger några miljoner varje år i avkastning. När jag fick beröm för detta i styrelsen, sa jag: Det här har jag lärt av Karl Marx. Den dåliga kvinnorepresentationen på universitetet har ju debatterats länge utan att bilden blivit mycket klarare av orsakerna. Vad vill du säga om detta? - Jag tror ändå att detta är på väg att förändras radikalt, i och med att basen är annorlunda idag. Men det finns vissa saker som är svåra att komma ifrån. Jag upplevde flera gånger när jag var professor att jag bad begåvade tjejer att fortsätta. Men de sa att de hade små barn hemma och tänkte prioritera dem. - Så man måste hitta någon kombination, som kanske växer fram i samhället, en bättre fördelning mellan kvinnor och män. - Men begåvningsmässigt finns områden där tjejerna är mycket starkare än killarna. Om femton år har de nog tagit över verksamheten. En reflektion i anslutning till detta: Håller du med om att universitetet är socialt efterblivet? - Visst är det. Det finns bara en mer konservativ institution, katolska kyrkan. Kanske ska det vara så också, en slags köl i samhällsutvecklingen som ser till att det går lite långsammare. När jag har diskuterat makten på universiteten med olika människor, så får jag alltid svävande svar. Till och med en intellektuell gigant som Johan Galtung hade ovanligt svårt att formulera sig. Han talade om att makten måste mötas med motmakt. Vad finns det för möjligheter att skapa motmakt till de fem konstellationerna som du identifierade tidigare? - De balanserar varandra ganska bra. Åtminstone hoppades jag det. Den enda möjligheten att klara av makt, tror jag, är att vara sig själv nog. Man behöver en trygghet i sig själv. Det otäcka är när makt kombineras med misstänksamhet. En större öppenhet är enda möjligheten klara makten. - Alla som har makt mår illa av det. Men många som har makt kan aldrig lämna den. Det blir en identitet, uniformen växer fast på kroppen. De måste få vara med och bestämma för att må bra. - Jag kände också det där suget. Därför bestämde jag mig för att gå ur alla styrelser när jag slutade som rektor. Jag ville själv befria mig från känslan över att bestämma över någon. Det är ganska obehagligt. Finns det någon diskrepans mellan dina idéer och din praktik som rektor? - Ja, det finns en diskrepans här. Man har ju visioner hur man vill att det ska vara, men det blir aldrig så. Ibland upplever jag livet som när jag som treåring gick på stranden och gjorde sandkakor med hinken. När jag hade gått en bit bort och tittade tillbaka, var det bara små sandhögar längst bort. Det blev inte det jag hade tänkt mig. - Det finns en yttre och inre föraktfull inställning till Göteborgs universitet. Trots att det finns så mycket bra forskning och utbildning här. Vi tillhör de absolut bästa i Sverige. Det lyfts fram alltför lite. Jag tycker att det kunde vara bättre balans i lokalpressen. Om de hittar ett skit någonstans, kunde de väl också ha en artikel om spännande forskning och utbildning. Men bevakningen av den vetenskapliga och pedagogiska sidan är mycket liten. Det är ju så enkelt, för det är ju bara att gå in till registraturen här. Men ska man titta på Volvo, måste man köra med "muck racking". Och då får man ju lov att arbeta. Så det är lättköpta grejer att bevaka universitetet på det sättet. - Jag ser hur det är i exempelvis Jönköping, hur de skriver upp sin högskola. Eller ta Sydsvenska Dagbladet i Malmö, Hallandsposten i Halmstad, Uppsala Nya Tidning. Där finns ingen motsvarighet till den negativa speglingen i Göteborg. - Det finns ändå en rolig sak med tidningarna. Det var en gång när jag var uthängd jag vet inte hur många gånger. Så skulle jag klippa mig och jag tänkte, ska jag våga klippa mig nu när det stått en massa skit om mig i tidningarna. - Och du står i tidningen idag igen, såg jag, blev frisörens kommentar. "Det var roligt att läsa!" Där struntade de fullständigt i vad som stod där! Så det har kanske inte så stor verkan ändå? Men det är olustigt. För drygt ett år sedan kom Riksrevisionsverket med en rapport om universitetens kommunikation till omvärlden. Personligen instämmer jag i kritiken men menar RRV missar i analysen om orsakerna till detta. Mitt förslag i den inledande artikeln i den här serien är att RRV borde göra en maktutredning, för att riktigare kunna komma åt de brister som framlades. Vad anser du om mitt förslag? - Det är faktiskt en rolig idé. intervju: CHRISTER WIGERFELT

Gå till nr 9/97 för att se tidigare artiklar

REDAKTÖRENS KOMMENTAR Det blev en bra början för Jan Ling som rektor 1992. En krönikör i någon av stades tidningar frågade sig vilka tre saker som var viktiga för Göteborg. Svaret gav krönikören själv: Ling, Ling, Ling. Förutsättningarna var alltså goda för en lyckosam tid som rektor. Frågan är dock om inte Ling missbedömde maktstrukturen. Enligt min mening borde visionären Ling dessutom ha omgivit sig med en stark administration med inte alltför många jasägare. Många läsare känner antagligen till att jag blev sparkad som chefredaktör för universitetstidningen och från universitetet av Jan Ling. På det övergripande, idémässiga planet stod vi ganska nära varandra. Men på universitetet tycks inte hand och huvud alltid sitta på samma kropp. En hel del av det jag vet om Jan Ling har jag bokstavligen sett från balkongplats inne i universitetsbyggnaden. Ofta var han mycket charmerande i umgänget med andra. Så det är inte svårt att önska honom lycka till med den fortsatta musikforskningen. /CW