Alla borde ha en
Gustav i sitt hus 

Gustav står i hörnet mellan Alfhemsgatan och Rosengatan och spanar ut över sina domäner. Hakan sticker fram lite envist ovanför kragen på jackan och händerna vilar tryggt i varandra bakom ryggen. Han är den siste portvakten i området och vet allt om alla, inte bara i sitt hus utan i flera kvarter. Alla är du med Gustav.

På första våningen ligger hans tvåa som han hyr av bostadsrättsföreningen som äger huset. Det är en lägenhet i vinkel, med stora fönster som dignar av blommor och växter, det går knappt att se ut för all grönska. Det är blommorna som är hans passion här i livet. Minutsiöst sköter han både sina egna blommor och trädgården framför huset. På våren täcks hela gräsmattan av krokus i lila, gult och vitt. Sen kommer alla påskliljor, tulpaner och pingstliljor, och är Gustav på det humöret kan du få med dig en bukett hem. "Det är husets men det är jag som sköter om dem." brukar han småmuttra när han bryskt lämnar fram ett knippe blomster.

Egentligen är han väl mer en fastighetsskötare enligt dagens mått men inte går det att jämföra Gustav med fastighetsskötarna som dundrar in någon gång i veckan för att klippa gräset eller skotta snö. Nej, Gustav är så mycket mer. Hade det inte varit för honom så hade väl ännu en av Linnés prunkande trädgårdar förvandlats till p-plats eller permanent uteservering.

Gustav kom från Ångermanland till Göteborg när han var ung. Tog tjänst på ett sågverk och arbetade där fram till sin pension. Vid sidan om skötte han sina sysslor i fastigheten. Men det var länge sedan han gick i pension. En av Gustav favorit frågor som han brukar ställa är om vi kan gissa hans ålder. Han får alltid fel svar för alla tror att han är yngre än vad han egentligen är. Då skrockar han så gott, plirar lite med ögonen och säger att han är långt över de åttio. "Jodå, det kan man inte tro eller hur, men det är jag."

På gott och ont håller Gustav reda på allt som händer i kvarteret. Otaliga gånger har han följt med oss runt Slottsskogen för att få en liten promenad och en pratstund. Ibland brukar det bli fika vid den stora dammen, om väder och årstid tillåter. På våra promenader hejar Gustav på många av flanörerna som vi möter, men det är nog få som står honom riktigt nära. De flesta är troligen bara bekantskaper precis som vi; där vi pratar lite om våra liv och Gustav berättar lite om sitt. När vi skiljs har vi inga krav på att höra av oss utan vi ses när vi ses.

Det gick ett tag innan vi märkte att det var något som inte stämde, det var något som fattades i våra dagliga liv. En dag kom vi på vad det var. Gustav Vi hade inte sett Gustav på länge fast det var sommar och varmt och han hade en trädgård som törstade efter vatten på kvällarna. Han kom tillbaka men det tog ett tag innan han repade sig från sin infarkt. Tio kilo lättare, med insjunkna kinder och trött blick kom han hem igen till oss i kvarteret. Han var inte lika allert som tidigare men småpass i trädgården orkade han med.

Vi visste nog inte hur mycket han betytt för oss under alla de år vi bott i hans kvarter. Det var inte bara hans trädgård som spridit glädje, Gustav själv fanns där som en trygghet. I stadens anonymitet kan det vara skönt att veta att det finns någon som bryr sig, om både stort och smått. Att det finns någon som alltid har tid - bara vi kunde ge honom mer av vår.

text: INA LARSSON
ill: HENRIK LANGE