|
Vem vinner tittarkriget? Bingolotto eller Fångarna på fortet? Eller någon av de nya polisserierna? Det spelar allt mindre roll vad vi anser om kvaliteterna i TV-programmen. Allt reduceras numera till siffror. TV3 blev propplösaren som fick medierna att välla in i vårt vardagsliv. Redan några år senare pratar vi nostalgiskt om den tid då vi hade en eller högst två kanaler att förhålla oss till. Den tid då hela svenska folket befann sig på en enda arena för det kollektiva samtalet. Idag kan du inte självklart komma till skolan eller arbetet och diskutera gårdagens program. Chansen är ganska liten att du hittar en frände som har sett detsamma som du. Det som förr var den självklara gemensamma arenan har fragmentariserats. Betyder det att kollektivet har lösts upp och att samhället krackelerar? Att demokratin följer samma dystra utveckling? Det är väl med TV och samhällsutvecklingen som med grafologi. Din personlighet och sinnesstämning kastar sina grafiska former i din handstil. Men tvärtom blir det marigare - din handstil avslöjar inte självklart din personlighet. TV:ns utveckling kan därför antas vara en reflex av samhällsutvecklingen. I TV:ns barndom fanns bara en enda kanal att titta på, under åren 1957-69. Under de första åren av 60-talet skaffade sig de flesta hushållen sin egen mottagare. Alla såg samma program. Alla diskuterade samma upplevelser. Perioden med en enda kanal sammanfaller med kulmen på folkhemmet, där en viktig tanke är att vi alla tillhör en gemensam familj. Villigt lät vi oss förföras av Lennart Hyland och hans Hörna. Ibland fick han folk att lämna TV-sofforna för att samlas på något torg någonstans i Sverige. Den nya tiden var här, välståndet ökade inom alla samhällsskikt. Alla var med. Saltsjöbadsandan med Tage Erlander i roddbåten gav oss en känsla av tillförsikt. Made in Sweden, det svenska stålet biter. Men något stort hände redan när vi satt och tittade på Lennart Hyland. En efter en skaffade de olika familjerna sin egen TV-apparat i början av 60-talet. Bara några år tidigare var innehavet av TV-apparater relativt sällsynt och kvaliteten på mottagningen inte alltid den bästa. Men på hyreshusen växte snart en vildvuxen skog av egenhändigt uppsatta antenner, alternativt enklare spröt som pandang till fönsterbågen. Vid TV:ns genombrott var det fortfarande vanligt med ett visst umgänge grannar emellan. Samtidigt var hemmafruarna många. Så om någon granne hade skaffat en TV-apparat blev det ofta samling hos denne. TV-kannan ställdes fram på bordet och viss andäktig tystnad påbjöds. Där någonstans började folkhemmet att lösas upp, redan innan det nått sin kulmen. När alla köpt sin egen apparat dog kontakterna med grannarna sakta men säkert ut. Vi blev allt mer ensamma samtidigt som våra problem blev mer privata. Men våra referensramar blev desamma tack vare TV. Tidigare fanns flera parallella offentligheter. Borgerligheten hade sina revir och sitt umgänge, arbetarna detsamma. Gränserna kunde vara knivskarpa och gå någonstans mitt i en gata. De sinsemellan skilda offentligheter som de olika samhällsskikten utvecklade var ofta tillräckliga i sig för vardagslivet. Arbetarna hade sin egen press och männen egna idrottsföreningar. Kvinnorna utvecklade sin nätverkskultur, som alltid varit lågmäld men effektiv. Symbolerna ändrade karaktär. Om Gustaf Vasa enade landet i religiös och Gustav II Adolf i ekonomisk bemärkelse, så var det Lennart Hyland som enade landet i social bemärkelse. Därmed återkommer vi till frågan om TV som symbol för något annat. Medieexplosionen sammanfaller med 80-talets nyliberalism. Tack vare de nya satellitkanalerna slipper vi nu tvångströjan att skåda samma program. Nu gäller det att inse att vi har olika behov och intressen. Mångfalden skapar frihet på ett helt nytt sätt än tidigare. Frihetsrevolutionen vällde fram på bred front. Vem ville inte ha friheten att själv få välja sin läkare, eller friheten att välja när man vill vårdas, frihet att välja skola, frihet att välja bostad. Snart sagt livets alla områden kunde bli föremål för frihet. Problemet är att frihet inte kan lösgöras från jämlikhet, det är begrepp som dansar med varandra som Jin och Jang. Frihet ser till individens önskemål. Men många individer med egna privata önskemål formar snart en grupp med frihetspassioner som griper in i andra individers revir. Samhället påverkas obönhörligt av individernas frihetssträvanden. Så vad kan vi lära av explosionen av TV-kanaler? Skapar vi egna universa som gör oss isolerade och mer manipulerbara? På motsvarande sätt kan man ställa kritiska frågor om enkanalssystemet: var inte systemet hierarkiskt? Vem bestämmer dagordningen? Sett ur ett medieperspektiv ligger den bästa lösningen någonstans därimellan. Vi behöver gemensamma referenser i ett samhälle. Men det behövs också möjligheter att stimulera den egna nyfikenheten. Och detsamma kan man väl säga om demokratin. Frihetsrevolutionen har kört i väggen än en gång. text: CHRISTER WIGERFELT |
 |