[161108] Andra delen av Clark Olofssons memoarer är i huvudsak en berättelse om hans och tjuvkompisen Gunnar Norgrens rymning och jakten på dem efter dödsskotten mot polismannen Ragnar Sandahl i Nyköping sommaren 1966. Det var Norgren som sköt men Clark som blev kändis, kan man säga, efter det dramatiska gripandet av honom i ett skogsområde i västra Göteborg.
Boken börjar med ett kort kapitel om dramat i Nyköping. För att behålla kittlingen hos oss läsare väntar han med att återvända dit, efter att ha berättat om hur det hade gått illa för honom sedan han återvände från tiden på sjön 1963. Innan dess hade han varit fosterhemsplacerad hos en ”bonnjävel” som han skriver, på Skaftölandet utanför Uddevalla. Han utnyttjades som obetald dräng där på fosterfamiljens bondgård, menar han – och straffade ut sig därifrån genom att förfalska sin mors namnteckning så han blev antagen som elev på Sjömansskolan Viking i Göteborg i januari 1962.
Att det blev Sjömansskolan berodde på att han var tvungen hitta en utbildning där han samtidigt kunde bo för något hem hade han inte att åka till. Hans två yngre systrar var fosterbarn på olika håll och hans far hade stuckit hemifrån många år tidigare. Och hans mammas sjukdom, som var orsaken till fosterhemsplaceringen, var ännu inte övervunnen.
Trots protester från myndigheterna, när Clarks falska namnteckning avslöjades, och från bonden, som tjänade pengar på ett fosterbarn – och även Clarks mamma, som bonden fick över på sin sida, så blev det sjömansskolan till slut.
Clark fyllde 15 år 1962 och hade gått två år i realskola. Men 1963, på villkorlig permission efter sitt första ungdomsfängelsestraff på Mariefredsanstalten, fick han tips om ett truckjobb på en brädgård. Han fick en veckas ”prövotid” under sommaren och han skriver att han redan då såg arbete som ”tvång”.
”Det var inte själva jobbandet som skrämde mig. Det var tvånget att bli knuffad in i en fålla jag inte själv valt som gjorde att det kändes som om jag inte fick luft.”
Femte dagen han jobbade där kom en lastbil och vräkte av ett lass plank på infarten. En förman skrek åt Clark att han skulle komma ur trucken och hjälpa till.
”Jag har aldrig gillat att bli tilltalad som en dräng så jag svarade surt att jag var anställd för att köra truck. Inget annat.”
Men förmannen slet upp dörren och vrålade: ”Hoppa ur trucken och lasta bräder, pojkjävel, annars får du sparken!”
Det var droppen: Clark satte full fart mot garageportarna, hissade gafflarna på trucken och raserade hela garagebyggnaden.
Så tog det jobbet slut. Det enda han nånsin haft.
Överhuvudtaget är detta något som kommer igen när han berättar: att han inte tål att bli tillsagd – att någon sätter sig över honom – för då smäller det!
Ett koleriskt humör, med andra ord. Som har ställt till det för honom i livet. Men på något underligt sätt står han stolt upp för det. Liksom försvarar det.
Från Hällbyfängelset i Sörmland rymde han i november 1965. Då var han 18 år och tillsammans med en kumpan tog han sig över muren men de blev till slut tagna av två polismän som de slogs med och Clark dömdes till tre års fängelse för misshandel.
Han satt häktad i dubbelcell på polishuset i Nyköping och det var där han träffade den tre år äldre Gunnar Norgren, första gången då de delade cell. I rastgården på Tidaholmsfängelsets isolering fick han tips om ett tåg som gick från Göteborg till Strömstad varje månad den femtonde, lastad med pensionspengar som skulle betalas ut och det var nu som idén föddes: han skulle bli tågrånare!
Han kom ur isoleringen i maj 1966 och efter en av de hårdaste vintrarna i Sverige låg ännu snön kvar både här och där. Två andra intagna fick honom med på en rymningsplan.
”Vi har hört oss för lite om dig” sa krullhåret när vakterna var utom hörhåll, ”och vi vet att du absolut vill dra iväg över muren, och vi har hört att du kan hålla käften och vara diskret när det gäller.”
Att han kan och har kunnat hålla käften är något Clark Olofsson känner stolthet för. En tjuvheder han aldrig svikit, vilket han skrev om redan i första delen av sina memoarer.
En fascinerande äventyrsberättelse om hur han lyckas rymma efter de andra två över muren och sedan springa runt i skogen i sick-sack – för att förvilla spårhundarnas väderkorn – följer. Och det är ingen tvekan om att Clark Olofsson kan berätta på ett fängslande sätt men om det är sant, är en annan femma.
Tillåt mig att tvivla. En sak jag uppmärksammar – och som finns på flera ställen i boken – är dock den oerhört sköna känsla det tydligen varit för honom att rymma och komma ut i friheten. Han hittar nämligen en gran i skogen som han gömmer sig i.
”I min gran kändes det skönt att leva. Bara den som rymt ur fjättrande fångenskap till total ansvarslös frihet har känt den där dubbla frihetskänslan.”
Så småningom lyckades han ta sig till Göteborg. Tanken på att råna pensionståget ville inte lämna honom. Han skickade ett brev till Gunnar Norgren i Nyköping som han visste hade muckat från sitt fängelsestraff. För Clarks del var det tjejer och inget annat än just tjejer som gällde vid denna tid. Brudar har han alltid haft gott om – något de flesta manliga kåkfarare har fått erfara, för övrigt. Om det är spänningen eller nånting annat som lockar kvinnor till brottslingar, borde det forskas på.
Sålunda träffar Clark Olofsson på en badstrand en ung flicka han kallar för Madou (han har anonymiserat halva namnet) och den flickan kommer att finnas med honom tills han grips och även senare.
Båda blir djupt förälskade.
Gunnar Norgren kommer till Göteborg och vill vara med Clark på tågrånet. Gunnar var inte en person som Clark tyckte särskilt bra om. Han var tystlåten och nyckfull och söp rätt friskt. Och blyg och bortkommen socialt liksom med tjejer, som han ansåg vara horor. Och han förstod inte ironier eller sarkasmer. Fast han kunde spela gitarr men inte sjunga. Men en partner behövde Clark. De gjorde inbrott i militärförråd i Göteborgsområdet och hittade åtskilligt med vapen som de provsköt ute i skogen och på en militär skjutbana. Gunnar Norgren fick tag i en k-pist som blev hans baby – han lade beslag på den.
Men det blev inget tågrån. Berättelsen om hur det blev ”knas” överlåter jag till er som ska läsa. Det blev en inbrottsturné istället och inbrott i en cykelaffär i Nyköping natten till fredagen den 29 juli 1966 och två poliser kom på Clark och Gunnar, som sköt en k-pistsalva på tre skott i magen på polisman Ragnar Sandahl som avled femton dagar senare.
Efter skotten i Nyköping startade en av Sveriges största polisinsatser genom tiderna. Clark Olofsson och Gunnar Norgren jagades i hela Sverige. På TV och i radio rapporterades regelbundet om jakten. Och alla tidningar, dags- som kvällsdrakar, skrev om det. Gunnar Norgren greps efter ett par veckor i en lägenhet i östra Göteborg som han och Clark hade fått låna av en före detta pojkvän till en av Clarks systrar. Det var förmodligen lägenhetsinnehavaren som angav dem, menar Clark i denna bok och beskriver på ett inte alltför trovärdigt sätt hur han stod och tittade på ett femtiotal meter ifrån när polisen gick in och haffade Gunnar.
Clark hade nämligen varit ute på stan i ärenden.
Vad som stör mig är den skrytsamma ton som finns när Clark Olofsson berättar om hur fräck, framfusig och våghalsig han är. Att han t ex kunde gå omkring i Göteborg klädd i nyinköpt kostym – inköpt för bankrånspengarna i Stockholm han och Norgren hade. Endast en svaghet ser jag honom bekänna i boken: att han knappt kunde simma, en nackdel under flykten från Nyköpingsdramat.
Visst återger han ibland hur det är att känna sig jagad när man är på rymmen. Men ändå kan han skriva:
”Jag har varit på rymmen så många gånger att jag aldrig tänkte på att känna mig jagad. Och känner man sig inte jagad, så ser man heller inte jagad ut.”
Om när han rymde i en extremt snabb stulen bil en gång, så minns han en tjuvreplik som lyder:
”Det är bättre att vara jagad och jäktad än anhållen och häktad.”
Det blev den oskyldiga flickvännen Madou som blev Clark Olofssons öde när han greps i ett skogsområde i Grimmered nära Västra Frölunda den 25 augusti 1966. Polisen hade lyckats luska ut vem Clarks flickvän var och hennes telefon avlyssnades och Clark ringde och sa var de skulle träffas. Två poliser utklädda till orienterare närmade sig de unga tu, Clark hade just gett sin flickvän ett armband med gravyr av deras namn i när en av terränglöparna kopplade ett strypgrepp bakifrån på Clark. Det blev tumult för att den hundranittio centimeter långa och 95 kilo tunge Olofsson gjorde motstånd och drog upp en pistol han haft i byxlinningen och ett skott brann av och träffade en av poliserna i axeln men de lyckades övermanna honom till slut.
Clark Olofsson fick tio års internering i tingsrätten men straffet lindrades till elva års fängelse i hovrätten, skriver Clark och menar att det inkluderade de tre år han avtjänade när han rymde plus bankrånet, alla bilstölder samt dråpförsök på polismannen. På andra ställen står att läsa att han fick åtta års internering i hovrätten.
Gunnar Norgren fick lagens strängaste straff för dåtiden, tolv års internering.
Om det är vitryska studenter pluggande svenska som har läst korrekturet även i denna del – liksom i förra – så kan jag förstå de språkmissar som även nu förekommer. Dock mindre än förra gången men felaktiga särskrivningar finns vid några tillfällen. Och inget och varken ska inte kombineras i samma mening för det blir en dubbel negation. Inget – vare sig, är det riktiga.
Ett parti berörde mig mest i denna andra memoardel. Det är när han återger Norgrens reaktion efter skotten mot polismannen:
”Plötsligt hörde jag ett dämpat kvidande från Gunnar bakom mig. Först trodde jag att han hade vrickat en fot eller något.
Åh, vad har jag gjort, vad har jag gjort!
Orden kom stötvis, och det lät otäckt då jag inte hade väntat mig en sådan förändring från den kaxiga attityden i bilen efter skottlossningen.
Vad ska min mor säga, fortsatte han kvidande, och tänk om han dör, nästan skrek han och glodde ilsket på mig, som halvt vänt mig om i förvåning trots att vi fortfarande gick framåt på järnvägsbanken.”
Jag ser fram emot att läsa den tredje och sista delen av Clark Olofssons memoarer också.
