[160727] Om och när Storbritannien lämnar EU uppkommer den paradoxala situationen att inget annat land har anmält att engelska ska fungera som ett av EU:s officiella språk.
Idag har EU 24 officiella språk, varav tre, nämligen engelska, franska och tyska tjänstgör som arbetsspråk. Med arbetsspråk menas bland annat att ursprungsdokument, förslag till lagar, rapporter etcetera, först avfattas på dessa språk. Engelska har officiell ställning även i Irland (Eire) och på Malta. Men Irland har anmält iriska och Malta maltesiska till EU. Hur EU ska lösa denna fråga, återstår att se. Vissa sätter sina förhoppningar till en skotsk medlemsansökan, men dit är det långt. Först måste Skottland genomföra en ny folkomröstning; det krävs en seger för ett skotskt utträde och beviljat utträde från Storbritannien, innan en medlemsansökan till EU kan skickas iväg. Den spanska centralregeringen, som motsätter sig Kataloniens avskiljande från Spanien, har för övrigt lovat att inlägga sitt veto mot en skotsk medlemsansökan.
I vissa avseenden kommer förmodligen användningen av engelska inom EU att minska.
För det första kommer troligtvis användningen av engelska i samband med utarbetande av ursprungsdokument att minska. Fram till dags dato, särskilt efter Storbritanniens anslutning till EU, har andelen ursprungsdokument på engelska stadigt ökat på bekostnad av franska och tyska, de två ursprungliga arbetsspråken. Denna utveckling understöddes av att kunskaperna i engelska i de tre nordiska länderna, som blev medlemmar i EU, var betydligt bättre än i franska och tyska. De östeuropeiska och baltiska staterna som blev medlemmar i EU efter Sovjetunionens fall bytte i de flesta fall bort ryska som första främmande språk till förmån för engelskan. Pressen på de franska och särskilt de tyska företrädarna i EU att använda sina modersmål kommer att öka.
För det andra kan man förmodligen förvänta sig en förskjutning av språkanvändningen i samband med EU-kommissionens officiella kommunikation i form av presskonferenser och dylikt. Idag avhålls dessa vanligen på engelska och franska; tyskan kommer troligtvis spela en större roll i framtiden.
För det tredje kommer tolkningen från och till engelska, särskilt i EU-parlamentet, att minska, eftersom britterna idag innehar 73 mandat (av totalt 751) i EU-parlamentet, när väl Storbritanniens utträde är ett faktum. Nästan tio procent färre ledamöter kommer att kräva tolkning till och från engelska.
För det fjärde arbetar 1126 brittiska medborgare idag för EU-kommissionen, eller fyra procent av personalstyrkan. Det är troligt att denna arbetsstyrka kommer att minska i framtiden.
Slutligen: Kommer engelskan att behålla sin ställning som ledande lingua franca inom EU i framtiden? Detta är en mer svårbedömd fråga och det är onödigt att uttrycka sig tvärsäkert på denna punkt. Förekomsten av ett dominerande lingua franca i EU är snarast en återspegling av de faktiska språkkunskaperna, läs i ett andraspråk, bland de förtroendevalda och tjänstemännen i EU. Det är inte säkert att förändringarna i fråga om de fyra tidigare nämnda områdena leder till någon drastisk förändring vad gäller användningen av engelska som lingua franca i arbetsgrupper, kommittéer och i informella samtal överhuvudtaget inom EU.
Jag tror dock att användningen av engelska i EU kommer att bromsas upp på grund av Brexit. Det visar också att ett språks uppgång eller nedgång i första hand beror på icke-språkliga faktorer, i det här fallet politiska, och inte på några inneboende egenskaper hos språket i fråga.
