[160421] 
Just nu ges möjligheten att studera stora delar av Xavier Dolans filmkonst via SVT Play. De ger en dynamisk ingång till Suzanne Ostens senaste film, Flickan, mamman och demonerna, vilket också Claire Denis, en annan av mina absoluta idoler, gör.
De kännetecknas alla av en extraordinärt utvecklad ögonblickskänsla, som jag tolkar som något som fötts och vuxit ur en stark konfliktmedvetenhet/erfarenhet med särskild uppmärksamhet på tillspetsade situationer till följd. Det har gjort dem till konstnärer och kan komma till uttryck i verk som Jag dödade min mamma om det att vara ung homosexuell man med ensamstående mor (Dolan 2009) eller Beau travail om det att leva som fransk främlingslegionär (Denis 1999).
På grund av ögonblickskänslan de grundats i tyngs dessa konstverk inte av omständligheter eller transporter, låter sig inte störas av överflödigt historieberättande och/eller förklaringsmodeller – de lever i och av sin förmåga att finna uttryck för stunden som den är och var, som något de uppmärksammar eller minns, som något de upplever skapande i nuet. Tredimensionaliteten de därigenom utvecklar i verken gör dem oemotståndliga, jobbiga – men naturligtvis inte skadliga på något sätt.
Ingen tar skada av sanningen, det är det bara kommunalpolitiker och folkskollärare som tror, eller tvingas tro i de av kompromisser murade fängelser de är satta att verka inom. Eller varför inte journalister? Det borde bli ett klassiskt exempel på dåligt programledarskap, när Suzanne Osten i pladderprogrammet Opinion live 14/4 konsekvent vägrades redogöra för de djupintervjuer hon gjort tillsammans med barn efter sin senaste film till förmån för Expressen-journalisten Gunilla Brodrejs tjat om det hon trodde sig veta utan att ha förutsättningar för att veta någonting alls!
Svåra upplevelser, i livet som i konsten, är i grunden kreativa och därför nyttiga. Skadliga blir de först om de ledsagas av livshotande våld eller maktmissbruk. Men det är det ju inte tal om i Ostens film, snarare är det mamman som är offer för sin egen hjälplöshet och flickan som utvecklar en sällsynt förmåga att hantera det som avviker från andra barns tillvaro och hem. Hon tycks handha situationen med en förlåtande uppgivenhet och och god bit överseende tolerans – samt vetskapen om att mostern finns, reträtten finns. Mor och dotter kämpar för varandra och för varandras skull, det är det lödiga budskapet i Ostens film i vilken det finner en lika praktfullt ”fellinsk” som ömt inkännande skildring i bildspråket.
Det påminner mig osökt om Backa Teaterns Utopia 2012, som tog utgångspunkt i missbruksproblematiken. Under den timme föreställningen varade hade man hunnit läsa lika många romaner som det fanns barn i publiken. Så tydligt beskrev deras reaktioner på det som utspelade sig framför ögonen på dem mot vilka erfarenheter de speglade det som utspelades på scenen.
Något sådant händer bara inför konstverk som hittat sitt språk. Man kunde också ta Anna Odell som exempel. Hennes skildring av ångest kan inte annat än hjälpa den som lider, hennes skickliga och berättarmässigt påhittiga beskrivning av klasskamraternas förföljelse och bestående konsekvenser av den måste förlösa var och en som upplevt något liknande, oavsett från vilket håll upplevelserna stammar. Suzanne Osten äger samma skicklighet. Bilden av mors och dotters tillvaro hon ger har inte en skråma, den är ett långt utdraget ögonblick som lever på sina egna villkor och hanterar varje annalkande svårighet på dessa sina helt egna premisser.
Denis, Dolan, Osten – de är alla genier. Genier är trevligt. De har förmågan att skapa oförglömliga verk till gagn och glädje för stora som små. De fördomsfulla eller rigida har däremot svårare att stå ut med dem.
