[160202] En novembergryning 1915 avrättades Joe Hill för ett dubbelmord i Salt Lake City. Troligen oskyldigt dömd, ansåg många och även Greider i denna dokumentära skildring av svensken från Gävle som blev en martyr och legend bland radikaler i USA.
Joel Emanuel Hägglund föddes 1879 i en fattig och strängt frireligiös familj i Gävle. Tillsammans med sin bror Paul emigrerade han till USA 1902 och bara tio år senare var han en känd sångförfattare och svartlistad fackföreningsaktivist i landet over there.
Få svenskar har satt ett så starkt spår i amerikansk historia, litteratur och folkmusik. Hans dubbla identitet som svensk immigrant och amerikansk migrantarbetare speglar också konflikter i vår samtid och Greider har besökt de amerikanska städer – Chicago, San Pedro, Salt Lake City – som ännu minns honom. Och spekulerar kring en ny teori om varför Joe Hill så hårdnackat vägrade berätta vad han gjorde den kväll då morden ägde rum. De mord han dömdes skyldig till men som han hade kunnat frias från om han sagt sanningen. Men den sanningen var för svår att föra fram, anser Göran Greider.
Allt började i Gävle. Greider har besökt staden många gånger under de fyra år han jobbat med boken. Strövat på gatorna, gått på stadsarkivet, betraktat gamla byggnader och sovit över i huset där Joel Hägglund växte upp på Nedre Bergsgatan 28. Det kallas än i dag för Joe Hill-gården och köptes av syndikalisterna, SAC, i slutet av sextiotalet.
Joels pappa Olof Hägglund var en händig man som snickrade möbler och bl a tillverkade en mekanisk vevmangel. Han blev med tiden konduktör på SJ så familjen hörde till ”den uppstigande delen av en begynnande medelklass eller småborgerskap” skriver Greider. Familjen Hägglund hade nio barn – men tre dog vid unga år – och Joel var nummer tre i syskonskaran. Alla barnens namn var hämtade från Bibeln. Familjen sjöng och spelade mycket, religiösa sånger för det mesta och Joels syster Ester sa i en intervju 1955 när hon fick frågan om brodern fick med sig något politiskt engagemang hemifrån blankt ”nej!”
”Han blev nog väckt först när han kom till Amerika!”
Att hon sa ”väckt” om politiskt medveten, vittnar om hur djupt religiös familjen var.
Som Göran Greider skriver, är det mycket svårt att hitta biografiska data om Joe Hill, både i Sverige och USA. Men fadern Olof Hägglunds bakgrund har kunnat spåras och han var född i Hille socken utanför Gävle, hade en svår uppväxt då hans far var känd som ”slarver” och ”supig” vilket kan ha bidragit till sonens omvändelse som kristen vid 26 års ålder 1871.
Fadern Olof avled vid 41 års ålder 1887 under en operation för knölar på halsen, dock är det troligt att själva nedsövningen dödade honom. Utan faderns försörjning föll familjen rakt ned i fattigdom.
Sönerna fick börja jobba. Joel förmodligen vid tio års ålder. En barndomsvän till honom gissade långt senare att den snabba sociala degraderingen för familjen lade grunden till Joels politiska uppvaknande, även om det skulle ta sig uttryck långt senare i Amerika.
Joel Hägglunds första arbete var på ett repslageri i närheten av Gävle hamn. Arbetsmiljön där var dålig och det är inte otänkbart att det var på repslageriet han drabbades av den tuberkulos som i många år skulle förfölja honom och prägla hans liv och livsuppfattning.
Joel var den mest tystlåtna och stillsamma av bröderna, mindes systern Ester. Han var hemma mycket och sysslade alltmer med sin musik. En orgel fanns hemma och så småningom lärde han sig också spela cittra, gitarr och fiol.
Åren innan Joel emigrerade till Amerika med sin bror Paul hade han arbetat i hamnen i Gävle och en tid i Stockholm, även om det är i stort sett okänt vad han jobbade med där.
Systern Ester mindes att bröderna studerade engelska redan hemma i Gävle och när de kom till New York 1902 sände de båda ett glatt vykort hem till familjen, men därefter försvann brodern Paul ”som uppslukad i den där avgrunden” skriver Greider och tillägger:
”Det finns ett drag av ensamhet hos gestalten Joe Hill, som hos alla immigranter.”
Första tiden i New York är det känt att han var hamnarbetare men mellan 1902 och 1905 är det enda livstecknet från honom ett vykort han sände hem som var postat i Cleveland, Ohio. ”Vad gjorde han där? Det kommer vi aldrig få veta” skriver Greider – men drar egna slutsatsen att han tog sig till Chicago, som var de radikala immigranternas stad.
Det var här som IWW föddes – Industrial Workers of the World – som Joe Hill sedermera skulle bli en galjonsfigur för och bidra till massor av kampsånger i deras mycket spridda ”The Little Red Songbook”. Inom IWW var de kulturella uttrycken centrala som hos ingen politisk rörelse förr eller senare. Det var en facklig och social rörelse, en anarkistisk motkultur formad av de kringvandrande migrantarbetarna som kallades hobos – och av de fackliga aktivister som gick under namnet wobblies.
Och Joe Hill blev en sådan.
Dock finns det inga konkreta bevis på att han någonsin var i Chicago. Men Greider tar det för högst sannolikt. San Pedro, en liten hamnstad på amerikanska västkusten finns det dock belägg för att han var i- men inga dokumenterade spår. Hemlighetsslöjan över Joe Hills liv fortsätter att följa honom. Men mellan april 1906 och april 1910 var han där. Fast i april 1906 var han med om den fruktansvärda jordbävningen i San Francisco. Han överlevde det minutlånga skalvet mirakulöst och skrev ett brev hem till Sverige om det.
Han var ännu inte med i någon politisk rörelse. Han höll täta kontakter med barndomskamraterna från Gävle som också var i USA, Oscar Westergren och Karl Rudberg, och med den sistnämnde gav han sig av norrut mot Portland i Oregon.
Och det var här han blev medlem i IWW. En storstrejk på sågverken kan ha varit den tändande gnistan. Och när han i augusti 1910 skriver en artikel – den först kända av hans hand – i Industrial Worker, rörelsens nystartade tidning på västkusten, uppges det efter hans namn att han är medlem i Local 92 i Portland.
Göran Greider skriver:
”Under loppet av de där åren 1907-08 hittar Joel Hägglund sitt politiska engagemang och sakta men säkert börjar han nu förvandlas från Joel Hägglund till Joe Hill. Men vi kan vara helt säkra på att det var just IWW:s frihetliga karaktär och organisationens motkulturella karisma som lockade honom. Det var inte bara en migrantarbetare utan en musikant och poet som drogs till IWW för att bli en wobbly. I just Portland fanns också flera wobblies som sysslade med musik.”
Greider fortsätter lite längre fram:
”Hobokulturen rymde nämligen så mycket mer än misär och politiska reaktioner på misären. Den var en fantastisk smältdegel. Normer råkade i rullning. Hobokulturen förde dessutom ibland samman arbetarna längst ner i klassamhället med de chicaste radikalerna och författarna högst upp.”
Men där fanns också en homosexuell kultur, har Greider funnit och han återkommer till det.
Det som skulle forma Joe Hill till sångförfattare skedde i staden Spokane, antagligen på våren 1908, skriver Greider. Ofta använde han gamla väckelsesångers musik och satte ny radikal text till. Att han behärskade engelska flytande – med amerikanska slanguttryck däri – råder det ingen tvekan om. Men några av sångerna översatte han själv till svenska och att han höll kontakten med svenskamerikaner däröver under sina år där – samt då och då skrev brev hem – var nog också befrämjande för tvåspråkigheten. För även svenska verkade han ha behärskat flytande in i det sista.
Några av Joe Hills mest kända sånger är ”The preacher and the slave” med berömda textraden ”you’ll get pie in the sky when you die”. Även ”Rebel girl” och ”Casey Jones” och ”Mr Block” räknas till de mest kända och sjungna, än i dag i radikala amerikanska kretsar. Svenska trubadurer som t ex Fred Åkerström (”Luffaren” i original ”The Tramp”) har sjungit in översatta Joe Hill sånger. Då översatta av svenskar, som t ex Rune Lindström och Ture Nerman.
Spokane är själva födelseplatsen för den Joe Hill som eftervärlden kom att känna, även om det var senare under åren i San Pedro som han skulle bli mest produktiv. Alla nya sånger av honom hamnade i IWW:s ”The Little Red Songbook” och blev allmänt kända i radikala sammanhang över i stort sett hela Amerika, snart. I varje fall där IWW fanns.
Men från San Pedro var han tvungen fly eftersom polischefen i staden ogillade hans aktivitet i IWW och han var en hårsmån från att deporteras, svensk medborgare som han ännu var och han fängslades ett tag. Förmodligen hade han inget val utan han följde sina svenska vänner i spåren till Salt Lake City i Utah.
Kommen så här långt i denna fascinerade berättelse av Göran Greider – med hans sinnrika och flytande litterära språk, inte sällan poetiskt färgat – är man spänd på fortsättningen. Göran Greider skriver som deltagande observant i städerna som minns Joe Hill. Han har besökt dem alla i nutid, insupit atmosfären, gått på gatorna där Joe Hill gick, letat efter adresser och talat med nutida amerikaner – rätt ofta svenskättade – om sin jakt på denna svensk-amerikanska arbetarhjälte, som många inte har en aning om, men ett fåtal känner till. Inte minst inom amerikansk fackföreningsrörelse, som han också söker upp. Och kan konstatera i vilken motvind de verkar: bara tio procent av de amerikanska arbetarna är anslutna.
Han drar paralleller till hur politiken har utvecklats i vårt land och i Europa och skriver på ett ställe i boken:
”Jag noterar i min anteckningsbok att Joe Hill levde i en ”nyliberal” tid och att ett skäl till att jag så länge velat skriva om denna gestalt är att hans tid tycks berätta något om vår egen.”
Men det var lika svårt att hitta jobb för Joe Hill i Salt Lake City, som allt mer befolkades av mormoner från att ha varit en radikal stad med socialister. Han och vännen Otto Appelquist var första tiden inneboende hos en familj i Murray, drygt en mil söder om själva Salt Lake. Otto och Joe sov i en gammal hopfällbar järnsäng då familjen var trångbodda.
De båda svenskarna letade jobb men de fann inga. Dock fanns många svenska invandrare där så de behövde inte känna sig som främlingar. Men den 15 december 1913 klev Joe Hill in på en pantbank nära järnvägsstationen i Salt Lake och inhandlade en revolver. Av märket Luger.
Varför han gjorde detta är oklart. Wobblies brukade ytterst sällan bära vapen. Men en förklaring kan ha varit att han och Otto befann sig i direkt farliga halvkriminella miljöer i Salt Lake City och därför skaffade sig revolvern som en säkerhetsåtgärd. I vilket fall så blev lördagen den 10 januari 1914 handlaren John G Morrison och hans son Arling mördade inne i Salt Lake City. Två beväpnade män, maskerade i stora röda näsdukar, kom in i deras grönsaksbutik strax före klockan tio på kvällen innan stängningsdags och förövarna ropade när de kom in: ”Nu har vi dig!” och sköt sen ihjäl Morrison och hans ena son, sjuttonårige Arling.
Tredje sonen Merlin klarade sig genom att gömma sig i ett inre rum i butiken men Arling Morrison fick fram den revolver fadern hade i butiken och tros ha avfyrat ett skott som polisen antog hade sårat en av brottslingarna.
Sent den kvällen sökte Joe Hill läkarvård för en skottskada i bröstet. På måndagen grep polisen Joe Hill, som en av de misstänkta för dubbelmordet, men Joe förklarade att han fått skottskadan i samband med bråk om en kvinna. Med vem han bråkade ville han inte säga. Inte ens i rättegången och inte heller senare när en benådningskommitté bad honom säga med vem han var den kvällen. Något som, Greider skriver, inte bara bröt mot Hills konstitutionella rättigheter, utan ”det erbjudande den (benådningskommittén) gav Joe Hill tyder på att ledamöterna inte var bergsäkra på hans skuld.”
Joe Hills vän Otto Appelquist var försvunnen. 1949 skulle en kvinna vid namn Hilda Ericksson i brev skrivna till författaren William Adler styrka Joe Hills alibi för mordkvällen. Hilda hade en tid varit förlovad med Otto och det hade kommit fram samma kväll som morden begåtts. Det var första gången Joe fick veta det.
Otto hade skjutit Joe, avslöjade denna kvinna Hilda.
Och Göran Greider – som aldrig någonstans i det han forskat i har kunnat finna att Joe Hill hade haft ett förhållande med en kvinna – skriver:
”Återigen: Detta är gissningar. Bevis existerar inte. Men om världen så som den såg ut 1915 fått veta att Joe Hill hade en homosexuell relation med Otto Appelquist – ja, då kan man vara säker på att världen hade stannat till i häpnad och när den dragit efter andan därefter på några dagars varsel fullständigt slagit sönder och krossat myten och arbetarikonen Joe Hill. Myten eller martyren Joe Hill hade aldrig överlevt ett sådant avslöjande.”
En storartad biografi med retrospektivt undersökande journalistik på hög nivå, parat med ett härligt flytande prosaspråk, har Göran Greider åstadkommit. Enda bocken i kanten är lite slarv med årtal på slutet, vad gäller Joe Hills två sista år.
