[160111] Situationen är det intressanta i den välspelade filmen Carol, men det är inte den homoerotiska situationen som fångar, den är en förhållandevis blek skildring av mötet mellan två kvinnor i olika ställning (Cate Blanchett och Rooney Mara), utan den förlamande hemmafrutillvaro privilegierade Carol åtnjuter.
Den följer upp ”mitt-historien” i The hours, där Julianne Moore gestaltar den självmordlängtande (ett självmord sonen, Ed Harris, genomför i filmens tredje och sista del) efterkrigshustrun. Och där kompositören Philip Glass den gången bokstavligen pumpade fram de obevekliga förloppen, är det här Carter Burwell (som räknar filmer som Fargo, The man who wasn’t there, Burn after reading och Twilight till sina förtjänster) som lägger basgångarna till den klaustrofobi som gör hustrun desperat.
Det ironiska är naturligtvis, att nämnda skildringar tidsmässigt befinner sig exakt där den amerikanska drömmen åtnjöt sitt allra största förtroende!
Jag tror inte man kan underskatta vilken katastrof hemmafruinstitutionen innebar, den pga moderniseringen undersysselsatta hemmafrun, såväl samhälleligt som individuellt. Jag har en teori omkring, att det vid första anblick helt obegripliga våld som utvecklades i den gynnade efterkrigstidens generationsuppror på sextiotalet i hög grad hade med den att göra. (I dokumentären om Leif GW Perssons uppväxt och karriär hävdar han, att bara hotet om att i så fall få ta ansvar för sin lillasyster hindrade honom från att dräpa mamman för att undslippa alla de ränker hon var en mästare på att tänka ut.)
Det skänker perspektiv åt den egendomliga filmen The Swedish Theory of Love, som spinner vidare på en gammal klyscha, som uppstod någon gång under 50-talet, att ingenstans var människoran så olyckliga och eländiga som i välfärdsstaten Sverige! Vilket naturligtvis var strunt. Jag tycker det ligger en betydande arrogans i förhånandet av det skickliga samhällsbygge socialdemokratin åstadkom i Norden som kommer att bli farligt till slut, om man succesivt vill förneka de grundvärderingar och förutsättningar för indivduell frigörelse som här öppnade sig för envar.
Tag förslagsvis filmens exempel på ”gemenskap” när en grupp flummare idkar gruppsex light i en skogsdunge någonstans i obygden. Deras slöa blickar kan tyda på droger, mer sannolikt beror de bara på ren dumhet. Och jag drar mig till minnes en dansk författare, som på frågan hur han föreställde sig helvetet svarade, att det på danska folkhögskolor fanns en vana att idka samkväm av hygge-typ, myskvällar, och att helvetet föreställde han sig sådana kvällar utdragna i det oändliga!
Själv kan jag inte föreställa mig ett värre helvete än att vara hänvisad till ett gäng som ovan, såväl för kortare som längre tid. Deras medvetslösa kärlekspladder och bristande ambitionsnivå framstår gräsligare än ord förmår.
Det är ju inte så svårt att hitta fula drag, om man väljer att fotografera bostadsområden när ingen är ute, lägenheter där någon dött i ensamhet och där filmaren hänger sig till en i mina ögon helt och hållet otillåten form av snuskpornografi – hur tror han döden i ett av världens slumområden ser ut? Han glömmer däremot den omsorg med vilken gamla HSB-områden utformades med sina kringbyggda gårdar, där barnen kunde leka fritt under föräldrarnas uppsyn.
Filmen avslutas med några ord av den framstående polsk-judiske sociologen Zygmunt Bauman. Tror filmaren, eller någon, att hans tänkande utvecklats under allmän trivsel? Att känna möjligheten till ensamhet, en ensamhet man väljer, priset man betalar för att åstadkomma någonting, är en obeskrivlig – euforisk skulle jag vilja säga – lycka. Att vara fångad av regler för organisering av det egna livet som andra bestämt, i värsta fall staten, betyder olycka gränsande till panik.
Tryggheten i familjen, vilken idealiseras i en film som denna, kan utan tvekan vara ett oskattbart värde – men bara om den äger rum inom emanciperade ramar. Samma trygghet kan också skapas genom vänskap och samarbete av skilda slag. Bristen på autonomi, som denna film så förhånar, kan däremot vara en väg till undergång.
The Swedish Theory of Love ställer upp en motsatskalkyl som är på tok för enkel. Självbefruktning via nätet kan av många skäl synas grotesk och förtjänar många och långa diskussioner av etisk art. Men det gör det faktum, att livet långt ifrån alltid är en idyll också och att det handlar om att noga väga för och emot, av vilka orsaker och med vilka konsekvenser.
