Kontroversiell biolog om sig själv

[151228] Kampen mot illusionerna är den andra delen av den inflytelserike och ibland kontroversielle biologen Richard Dawkins självbiografi. Tyvärr är Dawkins lite för förtjust i akademiska anekdoter och name dropping för att boken ska vara alltigenom läsvärd, men lyckligtvis finns här också avsnitt som gör att läsningen känns motiverad.

Richard Dawkins hör till det inte så obetydliga antalet forskare som inte fått Nobelpris därför att deras vetenskapliga specialiteter ligger vid sidan av de som Nobel fastställde som prisvärda i sitt testamente. Dawkins är alltså biolog och har lagt fram teorier om genernas funktion som har stor betydelse för människans förståelse av sig själv som art och individ och som skulle kunna kvalificera för ett medicinpris, men jag tror inte att det blir så. Det finns säkert forskare med mer central placering inom det medicinska fältet som alltid kommer att ligga närmare ett pris.

Dessutom har Dawkins många meningsmotståndare, inte minst gäller det hans religionskritik, som är lika klarsynt som skoningslös. En sak som Dawkins med ilska vänder sig emot i boken är hur förlag i samband med översättningar ändrar boktitlar för att få dem att bli mer säljande. Originaltiteln på den här boken är Brief Candle in the Dark, men förlaget har alltså valt att kalla den svenska utgåvan för Kampen mot illusionerna, säkert i förhoppning om att väcka associationer till Dawkins religionskritiska och storsäljande verk Illusionen om Gud. Därmed försvinner också den eleganta dubbeltydigheten i originaltiteln, med dess lite vemodsfyllda allusion på livets korthet.

Richard Dawkins lät först höra talas om sig år 1976 när hans bok The Selfish Gene (på svenska Den själviska genen 1983) kom ut. Han kom med den att räknas in bland de sociobiologier som just vid denna tid fick genomslag både vetenskapligt och i samhällsdebatten. Det stora verket i genren var Edward Wilsons Sociobiology. The New Synthesis, som kom 1975. Grundtanken var att biologin har avgörande betydelse inte bara för de andra djurens beteende, utan också för människans. En stor debatt tog fart, där de ”reduktionistiska” sociobiologerna hudflängdes. Wilson hånades för att hans slutsatser om människan grundades främst på studier av myror, och både han och Dawkins föstes in i samma fålla som nyindividualister och satsa på dig själv-predikanter.

Dawkins diskuterar här hur det gestaltande draget i hans boktitel, där genen alltså kallas självisk som om den vore en väljande och tänkande aktör, fick en provocerande effekt som han inte riktigt väntat sig. Men efter sextio- och sjuttiotalens vänstervåg och brett spridda övertygelse om att miljön betyder mer än arvet hade en nyliberal tid kommit, där just egocentricitet och personlig framgång, gärna på andras bekostnad, kopplades till en uppfattning om den starkares rätt, inte minst i ekonomiskt avseende. Sociobiologin upplevdes mer som en eklektisk rörelse bland trendkänsliga och beställsamma forskare än som en vetenskapsgren med substans och trovärdighet.

Nu skriver Dawkins att han lika gärna kunde ha kallat boken ”Den samarbetsvilliga genen”, det hade varit lika träffande. Kanske var det synd att han inte gjorde det. Ett snillrikt drag följde sedan, när Dawkins lanserade idén om den utvidgade fenotypen, en tanke av just det slag som skulle kunna rendera ett Nobelpris. I korthet handlar det om hur det hos vissa arter finns en genetisk disposition som innefattar/har effekt på också andra arter. Ett exempel är hur göken kan lägga ägg i andras fågelarters bon och få dessa ägg att likna den andra artens, liksom att den unge som kommer fram ur ägget förmår trigga matningsreflexen hos de stackars föräldrafåglarna.

Kampen mot illusionerna består av en rad kapitel där det mesta handlar om personliga minnen. Det är fester och konferenser, möten och debatter, lite lagom privatliv, inte så att det på något vis stör bilden av den stabile, humoristiske och vältalige huvudpersonen, men så att vi inser vilken fantastisk fru han har. Ett långt kapitel har fått rubriken Trådar ur forskarens väv, och enligt min mening är det detta kapitel, där Dawkins gör en resumé av sitt forskarliv och dess centrala insatser, som utgör bokens behållning.

En lät bisarr detalj är att Dawkins aldrig bär andra slipsar än sådana som hans fru har målat. Ett antal bilder visar förvisso att Lalla Ward, som hon heter, är en synnerligen duktig djurmålare, men det känns ändå lite för förtjust lagomexcentriskt. Lustig är episoden där Dawkins vid en lunch med drottningen av henne får frågan varför han har så gräsliga djur på sin slips. Dawkins som för dagen prytt sig med en slips med vårtsvinsmotiv försvarar detta djurs käckhet och livsglädje där det med svansen i vädret knatar omkring på savannen. Drottningen blir inte imponerad.

Det som jag tycker att Richard Dawkins mest bör hedras för är att han tagit upp striden mot religionerna. Det är en insats av stort värde, där han lyft fram storslagenheten och skönheten hos en naturvetenskapligt baserad världsbild i kontrast till det intellektuella moras som religionerna representerar. Man får känslan ibland av att vettiga människor med stora kunskaper helt enkelt inte orkar med att föra debatten med övertygade kristna, muslimer eller vad det nu kan röra sig om. Det blir för jobbigt att bemöta alla irrationella konstigheter, man låter hellre bli, inte minst som äreröriga personliga angrepp hör till de trosvissas standardrepertoar. Dawkins har i otaliga debatter och artiklar tagit den här striden. Det finns all anledning att glädjas åt detta, och låt mig sluta med att rekommendera läsningen av Illusionen om Gud i stället för Kampen mot illusionerna.