[150707] 
Strax efter midsommar släppte SOM-institutet sin årliga rapport om svenska folkets åsikter om samhälle, politik och medier. Flera medier har rapporterat om valda delar av undersökningen. För de flesta medierna är undersökningen ett facit över tillståndet i Sverige. Men över opinionshimlen växer mörka moln sig allt starkare.
De reportrar som går på pressgenomgången borde även intressera sig för SOM-institutets egen redovisning av hur undersökningen går till och trenderna för själva undersökningen. Frida Vernersdotter redovisar i ett slutkapitel trender, tolkningar och svårigheter med denna omfattande opinionsundersökning. Att det är svårt att driva in svaren på de enkäter som skickats ut är vardag för forskarna bakom undersökningen. Här tar det fem månader av upprepade påstötningar, ofta kompletterat med telefonpåminnelser för att komma i mål med undersökningen.
Statistiker räknar normalt med att det krävs minst 50 procent svar för att undersökningen tillräckligt säkert ska kunna hävdas vara representativ för svenska folket. Det viktiga med Frida Vernersdotters genomgång är att man kommit allt närmare denna magiska gräns.
Varför är svarsfrekvensen ständigt sjunkande sedan ungefär tio år? Svaren kan nog vara flera. Frågebatteriet har vuxit med åren och institutet har tvingats dela upp enkäterna till den som ska svara på frågorna. På SOM-institutet räknar man med att det tar ungefär en timme att gå igenom enkäterna.
Frågan är om ett uppskruvat samhällstempo kan vara förklaringen till det minskade intresset att delta i undersökningarna. Det är främst de yngre årgångarna som tappat intresse att medverka. Om de tar med sig sina nuvarande attityder in i framtiden leder det som ensam förklaring till att uppgiften att samla in denna form av enkäter att uppdraget kollapsar.
I den senaste insamlingen under förra hösten landade svarsfrekvensen på 50,6 procent. En hårfin nivå över den uppsatta nedre marginalen, med andra ord. Till detta kommer bortfallet av svar, som justerar svarssiffran uppåt. Det är personer som är fysiskt eller mentalt oförmögna att svara på enkäten, personer som är avlidna, bortresta under lång tid eller emigrerade, har språksvårigheter eller inte talar svenska. Efter den justeringen hamnar man på en svarsfrekvens på 54 procent.
Bortfallet är väl rimligt, utom på en punkt. Hur ska man se på gruppen som har språksvårigheter eller inte talat svenska? Många av dessa personer deltar rimligen i kommunalvalen och kan förmodas vara aktiva i samhället på olika sätt. Det kanske inte är bara dessa medborgare som har språksvårigheter, detsamma kan man väl säga om forskarna som inte kan kommunicera med dem man vill nå med sina enkäter.
Frida Vernersdotter håller delvis med om den kritiken. Hon skriver att det finns anledning att betona, ”att undersökningens resultat i första hand speglar en frisk, svensktalande befolkning”. Vilken roll har bortfallet i undersökningen? Kanske inte helt betydelselös, trots allt. Sedan sekelskiftet har bortfallet legat på 7–10 procent. Så kanske har SOM-undersökningen redan brutit igenom golvet?
SOM-undersökningen har blivit big business inom den akademiska världen och är en förklaring till att statsvetenskap i Göteborg vuxit så starkt under åren som undersökningen funnits. Man har givetvis stora intressen att försvara. Idag klarar de den uppsatta marginalen utan bortfallet men tendensen är oroväckande. Därför behöver de fundera extra mycket över hanteringen av bortfallet.
Med detta avslutas den månatliga genomgången av SOM-undersökningarna under de gångna två åren. Artikeln ”Den dolda makten bakom siffrorna” (Christer Wigerfelt) får bli en sammanfattande analys av statistikens möjligheter och begränsningar som redskap för att mäta våra attityder i olika samhällsfrågor.
