[150325] Tre olika livsöden, alla präglade av ensamhet. Blind är en lek med epistemologi, ett kreativt möte mellan Short Cuts och Jean Baudrillard.
Ingrids syn har blivit kraftigt nedsatt och hon gör ett sista, tafatt försök att erinra sig hur saker och ting ser ut. Hon tappar sin joie de vivre allt eftersom tiden går och sitter mest hemma om dagarna. Isoleringen stör henne inte, hon föredrar att vara ensam i lägenheten, men maken oroas av att hon blir alltmer avskärmad.
Einar är även han en enstöring, arbetslös och sysslolös. Han längtar efter närhet, men i brist på detta hänger han sig åt pornografi och onani.
Den tredje personen i dramat är Elin, ursprungligen från Sverige, nu frånskild och ensam i Norge. Det enda hon lever för är veckorna hon har vårdnad om barnet från äktenskapet, resten av tiden är tomhet, en väntan. Till råga på allt börjar minnet av barnet bli vagare (hon minns inte könet längre) och hon får problem med synen utan förvarning.
Det som skiljer Blind från andra dramer där livsöden vävs ihop är dess geniala porträttering. Alla tre karaktärers subjektivitet förmedlas skickligt tills man inte riktigt vet vad som är verkligt och vad som är ren inbillning. I början får vi se hur Ingrid navigerar sig genom lägenheten, nu utan syn, men på samma sätt nekas publiken tillgång till visuella intryck, för att istället förlita sig på det rent taktila. Vi ser hennes hand treva sig fram, men vad hon söker avslöjas inte förrän i ögonblicket hon finner det. När hon står mitt i vardagsrummet är allt filmat med ett så grunt skärpedjup att det inte går att urskilja i detalj vad som finns runtomkring henne. Precis som hon har vi bara en vag uppfattning om omgivningen, fram tills det att hon utforskar den på nära håll. Utan syn blir hennes subjektiva bild mer pålitlig. Bilden vi får av lägenheten ändras radikalt när maken kommer hem och betraktar den mer neutralt.
Likaledes driver ensamheten både Einar och Elin till leda. Einars längtan gör det svårt att veta vad som är sant och vad som är rent önsketänkande eftersom drömmen och verkligheten flyter ihop titt som tätt. Alla tre har isoleringen gemensamt. Det finns ingen tydlig orsak till varför de har blivit så ensamma. Ibland verkar det nästan vara ett val, ett beslut taget i rädsla för att tränga sig på och störa andra; i andra fall exkluderas de hur mycket de än anstränger sig för att bli sedda.
Den här sortens film har ofta svårt att ”runda av” utan att slutet blir för påklistrat alternativt intetsägande, men här råkar slutet vara en av styrkorna; Blind är sevärd bara för den skickliga upplösningens skull.
