[150130] En film som postulerar skildra utvecklingen av ett författarskap måste hitta ett psykiskt centrum att ta utgångspunkt i. Provosts film om Violette Leduc, som efter långt sökande till sist slog igenom efter att ha funnit sig själv, gör inte det.
Den förtappar sig i en rad disparata handlingar i hennes liv, vilket gör att materialet, som det i det här fallet har disponerats, hade lämpat sig mycket bättre som TV-serie än som konstfilm.
Leduc famlar sig fram genom svåra tider med en viss hänsynslöshet. Hon rufflar och stjäl, hon stalkar den eleganta Simone de Beauvoir i hysterisk förälskelse och får henne till sist att understödja sig ekonomiskt. Beauvoir ser hennes talang men intresserar sig inte minst för henne i egenskap av kvinnoapa, ett levande exempel på sina feministiska teser. De blir varandras instrument, men detta intressanta växelspel sveper regissören lätt förbi: handling följer på handling.
När greppet är så pass ytligt måste man säga att det anspråksfulla valet av estländaren Arvo Pärts sakrala kompositioner blir näst intill löjeväckande i det sätt de förväntas sminka upp berättelsens banaliteter.
Låt gärna filmen bli en impuls till att läsa alla de författare som vimlar runt Violette, femtiotalets legendariska litterära miljöer i Paris med omnejd – själva filmen kan man med gott samvete hoppa över.
