[140530] ”Skriv kort, helst inte alls”, är ett ordspråk som halvt på skoj, halvt på allvar förekommer i journalistkretsar. Curb your enthusiasm, kill your darlings, och så vidare. Det är inte alla som skriver, som följer det (tack och lov). Men ibland kunde det tänket behövas mer.
För är det någon av de gamla dödssynderna den franske författaren Romain Puértolas ägnar sig åt i ”Den fantastiska berättelsen om fakiren som fastnade i ett IKEA-skåp” är det vällust. Den tenderar även frosseri, och är på god väg att nå högmod.
Jag vet inte hur det är med er, mina vänner, men själv kan jag riktigt krokna på mustiga, vällustiga böcker som tar sig själva på lite för stort allvar men döljer det bakom en fasad av skämt och stoj. ”Hundraåringen…” var kul till hälften, sedan fattade man vartåt det barkade. Feel good-böcker överlag brukar vara så: börjar bra, kul idé, storknar i sin egen vällust framåt slutet.
”Den fantastiska berättelsen om fakiren som fastnade i ett IKEA-skåp” är en fantastisk berättelse om en indisk fakir som fastnar i ett IKEA-skåp och sedan ”dras in i ett hisnade äventyr som tar honom på en lika uppsluppen som oplanerad resa till fyra av Europas hörn, samt till Libyen efter Khadaffis fall”, om man ska tro baksidestexten. Däremellan kommer allt, ska tilläggas.
Historien handlar om Pugalendhi Kushanu Patel, fakir från Rajahstan som åkt till Paris för att köpa en IKEA-säng med spikar. Fast han kunde lika gärna ha hetat Ittma Hohah, självplågare, ur Povel Ramel-visan. Ungefär samma karaktärsbygge som i den.
Hur går det då för Pugalendhi Kushanu (tydligen ska namnet uttalas Byggelände, kursa nu, och det kan vara en oöversättningsbar fransk ordvits, men den är inte särskilt kul)? Blir det något sängköp?
Njae, inte riktigt. Istället blir han kär i en fransyska på IKEA’s restaurangavdelning, hamnar i ett lastbilsutrymme med sex sydsudaneser, får åka till Rom och träffa skådespelerskan Sophie Morceaux, ger ut en bok i bara förbifarten… allt medan han jagas av… en tokig romsk taxichaufför som ska ha ihjäl honom för att han gett honom en falsk sedel…
Jag är inte helt med författaren, känner mig inte jättetrygg med hans stereotypiserande. Fakiren är tjotahejti-indisk, charmigt bedragande fakir som innerst inne är god men som har haft det lite svårt i livet. De franska kvinnorna är flörtiga, trånande och charmeras lätt av männen. Den romska taxichauffören är snar till vrede, bor i en husvagn med hela sin familj och kallar på sin kusin när det hettar till. Det är en inte helt ok beskrivning av karaktärer om man är fransk, ung, priviligerad man som skriver vällustigt. Vällustigheten går över i ett ”vänta nu, inte så vällustigt längre”.
När jag åker karusell är det med en lite skräckblandad förtjusning. Det är kul att känna G-kraften och få åka runt, runt, runt, men jag blir nästan jämt illamående efter ett tag, och får sätta mig ned och andas efteråt för att inte bli kräkfärdig. Där är också en konstig smak i munnen.
Lite så känns det efter att ha läst om fakiren som fastnade i ett IKEA-skåp. Jag vet inte, om det är bra eller dåligt. Men jag har mina aningar.
