[131125] Berättelserna är sällan fullt utvecklade hos Claire Denis, de lever i stället punktvis i hennes utstuderade bildspråk och i de existentiella förutsättningar hon spelar ut.
I Svinen samlar sig budskapet i en enda replik från moderns/systerns sida:
– Det spårade ur…
Mannen tog sitt liv, brodern (Vincent London) blev tvungen att lämna sitt skepp och sätta sin kaptensheder på spel för att komma till hjälp, dotterns liv var förstört i missbruk, övergrepp och hor, blodet strömmar.
I den situationen hamnar brodern i en svävande sexrelation tillsammans med en kvinna (Chiara Mastroianni) som har en liten son med en man i besittning av den sociala makten över tillstånden som härjar med dem alla.
Det tjänar inte mycket till att lägga genusperspektiv på Denis’ uttrycksformer, hon är minst av allt någon ”kvinnlig” berättare. Hon är saklig intill det iskalla, hennes instrumentella blick på erotiskt samspel härrör inte från annat än en universell uppfattning om att något har hänt: det har spårat ur och det här är konsekvenserna.
Detaljerna får vi själva ta ansvar för.
Med den utgångspunkten kan man inte uppfatta hennes filmer som annat än som i djupaste mening lärorika.
Att de äger en bildskönhet och musikalisk rytmik som är oemotståndlig tillkommer. Där för de sin talan, i dessa deras egenskaper kokar de.
Lätta att betrakta är de inte, men utbytet är obeskrivligt.
Det är intressant att jämföra filmspråket i Denis’ filmer med en prisbelönad och framhävd berättelse av typ Blå är den varmaste färgen, kapitel 1 & 2.
Ingenting överraskar i den senare. Redan efter ett par minuter vet man hur historien kommer att utveckla sig och de närbilder på Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux regissören (så gott som uteslutande) använder sig av känns på samma gång stumt redovisande och påträngande, eftersom de inte vill någonting. Annat än redogörelsen av ett väldefinierat händelseförlopp, flankerat av flacka samtal med kulturell anknytning.
Närbilden blir lika med närgången i den biologiskt detaljrika skildringen av kvinnlig homosexuell kärlek som ligger rätt i tiden. Och en talande kontrast till Claire Denis’ mogna konstnärsskap.
Även de stora institutionernas omdöme kan spåra ur, det ligger det säkert något hoppingivande i.
