[130625] 
Zadie Smiths nya roman är en realistisk skildring av ett Londonområde, ett porträtt över en stadsdel och människorna som lever där. Ibland fängslande, ibland trist. NW är ett experiment som aldrig riktigt lyfter.
NW (döpt efter postkodsområdet North West i London) hyllades när den släpptes förra året. Kritikerna talade om ”den stora romanen” som man gör ibland om realistiska samtidsskildringar. Många tyckte att boken var den bästa hon skrivit, inklusive debuten Vita tänder. Och på ett sätt har dom rätt: NW är en snyggt förpackad historia som berör viktiga och intressanta samtidsfrågor. Ändå är jag inte beredd att helt stämma in i hyllningskören.
Romanen följer i huvudsak tre personer, som alla gått på samma skola och som alla kommer från området NW i London. Runt dessa karaktärer skymtar vi många andra, en sorts kör av boende kring NW. Just den här kören är en av de intressantaste sakerna med boken, det blir ett fängslande porträtt av en stadsdel. Smith lyckas på ett skickligt sätt fånga stadsdelens känsla, dess mångskiftande kultur. Kanske beror det på att Smith själv är född i NW, hon skriver om en plats som har varit hennes hem.
De linjer som löper genom boken, berättelsens olika trådar, rör sig framförallt kring de tre huvudpersonerna. Alla tre ingår i ett par, och det är dessa förhållanden som ofta är i fokus. Två av paren känner varandra, kvinnorna är varandras bästa vänner, och det är främst dessas historia som berättas. Även om boken främst utspelar sig precis innan och under Notting Hill-karnevalen så finns här också mängder av tillbakablickar.
Romanen ger en djup bild av karaktärerna och deras liv. Karaktärerna är intressanta, och känns ofta realistiska. I vissa stunder känns däremot karaktärerna orealistiska, rent litterära produkter utan kontakt med verkligheten. Det här gäller främst i skildrandet av psykologiska extremtillstånd. Här märks det att Smith befinner sig utanför sitt område, men så är också psykologiska extremtillstånd något som ofta skildras på ett märkligt sätt i litteraturen.
Stilen i NW skiljer sig från Smiths tidigare verk. Här försöker hon sig på en hel del formexperiment (uppbrutna texter, skiftande stil, skiftande perspektiv etc), som fungerar sådär. Jag gillar litterära experiment men dom måste utföras med större skicklighet. Ändå gillar jag att Smith vågar experimentera, och hoppas att hon fortsätter utforska den litterära experimentgenren. Förutom just själva formexperimenten så är texten väldig säkert skriven. Här finns snygga beskrivningar, ett skickligt sätt att fånga stämningar och miljöer. Smiths känsla för att fånga in tankar och känslor används effektivt.
NW är på många sätt ett utforskande av klass och ras. Smiths blick är skarpsynt, hon är en intressant skildrare av klass- och rasrelationer i det moderna London. Smith beskriver alla dom sätt som ras och klass formar oss, och hur det hela tiden finns där, ett bakgrundsbrus i människors samtal och tankar. Genom hela romanen finns också diskussioner om klass och ras, där Smith på ett avslöjande sätt visar hur privilegierade människor vägrar se verkligheten. Det förtryck som man själv inte drabbats av syns inte, och allting kan förklaras genom individers vilja och driv.
Det här är en diskussion som känns igen, oviljan att erkänna hur mycket omgivningen formar oss och hur stor skillnad det egentligen är mellan våra förutsättningar finns också i den svenska diskussionen om klass och ras.
På många sätt är NW en utmärkt bok, men ändå fångas jag inte av den. Den är aldrig riktigt dålig, men den är heller aldrig fantastisk. När jag läser så vill jag förtrollas, sjunka in i det jag läser. Nånting med Smiths formexperiment gör att jag aldrig helt kan gå in i NW. Det blir distanserat, och därför ibland lite tråkigt. Det är också så som jag kommer minnas NW: som en kompetent skriven bok som aldrig helt fångade mitt intresse.
