[180419] Nora (Gizem Erdogan) sliter upp omslagspapperet och skriker förtjust när hon öppnar julklapparna, en efter en, i ett nytt och fräscht och borgerligt hem. Hon är sprallig och åmar sig med den nya röda kashmirpläden och får mannen som betraktar henne att le och nöjt fnissa åt henne medan han läppjar på en espresso ur en liten, liten röd kopp, som ur en dockservis.
Den manliga blicken återkommer i Yana Ross uppsättning av ”Ett dockhem”, fritt efter Ibsens storslagna ifrågasättande av äktenskapets normer. Noras man Torvald (Jesper Söderblom) är hemmets patriark, precis som hos Ibsen, och Doktor Ranke (Johan Gry), här parets psykoterapeut och nära (väldigt nära) vän, betraktar paret inifrån. Krister (Mattias Nordkvist), Noras bror och nytillägg av Ross, besöker familjen över julhelgen och fungerar även han som en betraktare som med ironi och dråpliga kommentarer belyser familjerelationernas absurditeter innanför hemmets fyra väggar. Till sist har vi Nils (Logi Tulinius), barndomsvännen, som blickar trånande på Nora samtidigt som han försöker blidka sin chef Torvald.
När paret, Nora och Torvald, interagerar finns alltid en eller samtliga av de resterande tre männen i ensemblen också med, antingen i konversationen men ofta enbart som betraktare. Det är effektfullt. Allting har vittnen, alla kan se. De blir därmed medskyldiga, allihop.
Känslan av medskyldighet, som medbetraktare, drabbar en även som publik. Ross uppsättning innehåller ett antal riktigt smärtsamma scener som ofta får en effektiv resonans i en gnistrande svart humor. I den första scenen, strax efter julklappsöppnandet, kommer Torvald hem från jobbet, iklädd en välsittande svart kostym och kritvit skjorta; affärsmannens uniform. Dynamiken mellan Nora och Torvald är övertygande i sin balansgång mellan attraktion, barnsliga lekar och stunder där Torvald agerar fadersgestalt och Nora barnet. I scenen där Nora till Torvalds stora förtjusning spelar hund eller när Torvald kommer på Nora med att äta choklad och får henne att göra ett inövat träningsprogram för att träna bort kalorierna blir känslan av medskyldigt betraktande intensiv. Att Nora i sin tur skäller på barnflickan för att ha gett varsin Snickers till barnen förtydligar bytet av roller och den tydliga familjehierarkin.
Nora spelar ständigt olika roller för att möta förväntningarna männen i hennes närhet ställer. Det sker mycket påklädnad och avklädnad på scen vilket förtydligar rollbytet. Träningskläder byts ut mot maskeradutstyrsel som byts ut till begravningsklänning och sen en kinky snövit-outfit i ett erotiskt rollspel (med Torvald som en av de sju dvärgarna), och sen nyårsvid. Det är när ingen ser på, när Nora bokstavligt talat, varv efter varv, tejpat igen Doktor Rankes ögon som hon släpper sin mask och blir gravallvarlig, farlig. Gizem Erdogan visar här sin storhet. Bakom allt spel ligger något under ytan och bubblar. Även Mattias Nordkvist som brodern med den nyktra blicken på familjedramat, trots den ständigt närvarande ölburken i vänster näve, för med sin skicklighet in en trygghet och stadga åt hela uppsättningen.
I upplösningen, när Noras hemlighet är avslöjad, kommer sanningen om Torvalds syn på hustrun fram. Katalysatorn är en stukad manlighet och en kränkt stolthet. Nora har bakom ryggen på Torvald lånat pengar för att mörka hans psykiska sjukdom; han är blottad, har mist kontrollen både om sin fru och bilden av sig själv som frisk och framgångsrik. Rädslan av att inte passa in, att inte vara bra nog i det perfekta hemmet projiceras här på Nora: hon kommer aldrig vara bra nog, hon är ju turk, kommer inte från en tillräckligt fin familj och hennes hetsätning kommer göra henne till en fet fru. Här belyser Ross hur klass, kön, etnicitet, sexualitet, hälsa och ohälsa kan fungera som hinder vilka korsar varandra i strävan att passa in.
Under föreställningens gång pågår tidvis projektioner på dockhemmets fasad, filmade med en kamera vid sidan av scenen live, som ytterligare en betraktare vilken zoomar in och för oss intimt nära. Det är denna kamera som i slutet möter Noras blick, efter det att hon förklarat att hon tänker lämna Torvald och barnen. Hon kliver ut ur dockhemmets ena vägg som ju blott var en chimär. Tittar ut, bort från scenen och hemmet, men in i kameran och därför genom projektionen rakt på oss i publiken, rakt på mig. Effekten blir sensationell. Den uppfodrande blicken gör det omöjligt att inte se henne och samtidigt bli medveten ens eget betraktande och medskyldighet.
I Ross verk smälls ingen dörr igen bakom Nora. Istället hindras hon av de fyra männen som har förvandlats till en kör som unisont sjunger patriarkatets lov. De klär ut henne till en Disney-prinsessa, kan hända en uttjatad symbol för kommersialism och sunkiga ideal men effektivt. Nora är nu en docka. De klär ut henne till Snövit, dansar varsin vals med henne och lägger henne sedan ner för att dö. Att Nora är borta och dockhemmet sjunkit ner i scengolvet spelar ingen roll, kvar finns ändå bilden av kvinnan, hemmets ängel, precis som för 139 år sen och Ibsens första uppsättning av ”Ett dockhem”.
